Sånt som Händer

For all you guys who enjoy death/thrash metal! :)

2011-02-12T11:50:00.002+01:00

So tired

2010-08-02T23:14:00.008+02:00

Heldag på jobbet. Eller snarare: heldag på sommarjobbet.
Vill inte påskina att man skulle vara en arbetande människa. Näe. Sånt sysslas det inte med. En liten stund till kommer jag infinna mig i skolbänken lagom till nästa termin. Men sen räcker det. Sen räcker det.

När den rastlösa tröttheten krupit ur kroppen och endast lämnat tröttheten kvar som min kropps och sinnes sällskap, lämnar jag mig hän åt fåtöljen här hemma. Just nu närmare bestämt datorfåtöljen. Ackompenjerad av ganska mjuk musik i hörlurarna kan jag ändå inte låta bli att börja tänka på känslan att kunna totalt tömma sina energidepåer genom musik, urladdningen som infinner sig så bra innan sömnen ska välkomnas. För mig tas detta hand om bandet Bleeding Through ikväll.

Detta gäng besitter en sådan vansinnig arsenal på tonal urladdning att jag snarare lamslås än somnar efter att deras ljudattacker smekt mina trumhinnor med knytnävsslag. Trots mitt oerhört trötta sinne efter en 13 timmars arbetsdag finner jag nätt och slätt, njutbart.

Brandan Schieppatis är en av mina absoluta favoritvokalister. Hans förmåga att kunna vråla brutalt i tonal dynamik och samtidigt artikulera sina ord i en slående ärlighet höjer musikupplevelsen utöver det vanliga. Gängets musik bygger på moderna black metal-arrangemang á la Dimmu Borgir-light med ett ständigt hardcore-stinnat driv. Mitt i ett moshande death metal-riff kan ett vackert stråkparti dyka upp för att sedan leda över till en snuskigt tajt grind, vari rensång lockar fram lyssnarens refrängsinne.

Studera och njut av gängets verk "Sister Charlatan"

Urladdning som sagt.

Class of 2010

2010-07-19T22:30:00.007+02:00

Då var ytterligare en dag avverkad på sommarjobbet anno 2010. Nyss hemkommen och belåtet supermätt efter ett massivt matberg, lägger sig intrycken efter dagens servicebravader.
Jag måste säga att det är en speciell och skön känsla när man varit på jobbet i 12 ½ timme. Att få komma ut i den kvava varma luften och samtidigt känna havsvinden blir nästan vardagspoesi i bildformat. Fast inte så mycket bild som den egentliga fysiska känslan, en kombination av hårtorksluft och svettslimmad t-shirt.

När vi, arbetskvastar, idag blev påminda om den skånska överheten som finner sitt lynne åt den mer osympatiska sinnesbilden drog jag mig till njutes av den walesiska metalkvartetten Bullet for my Valentines andra skivas extraspår "Ashes of the Innocent". Detta arbetarklasspräntade gäng manglar fram en makalös energi på detta spår. Inledning tillhör den typiska death metal-öppningen med thrashigt melodiska ingredienser, som många eftersöker men sällan lyckas återskapa, då dynamiken försvinner på grund av bristande mangelomdöme.

Nu när gänget förvirrat sig på det tredje släppet i metallandskapet kan vi alla trösta oss med deras klart godkända andra prestation "Scream Aim Fire". Typiskt nog är inte "Ashes of the Innocent" med på standardutgåvan men med tanke på hur prisutvecklingen på skivor ter sig, bör inte specialutgåvan kräva några större skopor pengar. Check it out.

Nu tänker jag hjälpa min bror med att slakta utomjordingar som en äkta "Gear".

Scarfed

2010-07-17T16:10:00.007+02:00

Sitter för tillfället klädd i shorts, t-shirt med tillhörande Bleeding Through-tryck och en halsduk knuten över ansiktet. Något malplacerat kan tänkas. Men beakta och spärra upp era ögon (skulle helst hänvisat till öron, låter mer predikande, men bloggen är ju faktiskt i skriftlig form), karpmat doftar inte gott. Varför köket i min familjs hem här i Oskarshamn sprider denna oförnäma odör är något för långdraget ämne att ta sig igenom men faktum är att man ska helt enkelt hålla sig ifrån det. Karpmat alltså. Inte mitt hem. Mitt hem är jättetrevligt!

(Som denna halsduk från Ralph Lauren.)

Även om det nu faktiskt har i princip varit solsken varje dag sedan tre veckor tillbaka (vilket jag inte klagar på!) så kommer man automatiskt in på området halsdukar. Denna klart enkla men samtidigt otroligt funktionella accessoar/plagg gör sig inte bara bra på mig när jag försöker undvika påträngande lukter men den är också en flitig kompis med Jared Leto.

(Se, scarfkompis.)

Jared som förutom att vara bundis med halsdukar, skapar även fantastisk musik. Mannens band 30 Seconds to mars är en konstant återkommande gäst i mina hörlurar. Deras starkt emotionellt präglade musik med syntigt experimentella tendenser skapar en vacker rockstil som till stor del bygger och lutar sig på Jareds mångsidiga sångresurser.

Jag skulle kunna namedroppa flertalet låtar och videor gänget har gjort men nöjer mig med att ta med senaste albumets - "This is war" - första singel "Kings and Queens" här i inlägget. Det är på något sätt en gardering från min sida. Vill inte förbruka alla deras fina stunder i ett och samma inlägg. Kan också tillägga att de faktiskt har stunder som är än mer vassare än följande låt, då menar jag heller inte att detta skulle vara dåligt på något vis.

Reinventing the steel

2010-07-10T18:02:00.005+02:00

Ja, här har det inte varit särskilt livat på ett bra tag! Det är bara att beklaga. Av någon ogrundad anledning slutade det bloggas här. Det har inte varit så att jag fick slut på uppslag, tvärtom, virriga tankar som binds samman med musikaliska förtecken försiggår vardagligen i min stackars hjärna. Den får arbeta på högvarv.

Det ska ändras på det nu dock. Bokstäver, ord, fraser, meningar, bilder, idéer måste få ta väg någon annanstans än endast in i min gitarrs sju strängar. Inte för att instrumentet på något sätt skulle vara bristfälligt som verktyg i mitt uttryck, jag är helt enkelt girig. Jag vill uttrycka mig på fler sätt.

Nu när bloggen kommer köras igång igen på allvar är det möjligt att formatet kanske ser något annorlunda ut. Jag vet än inte hur jag ska dokumentera mig själv den här gången. Men jag antar att det löser sig självt på något sätt.

Så ifall jag nu skulle ha några läsare kvar. Hör gärna av er. Läs och (förhoppningsvis) ha kul. Instäm, protestera, gläds eller bli förbannade.

P&K

Best of both worlds

2009-07-21T22:56:00.005+02:00

Metallica har onekligen betytt mycket för metalmusiken och framför allt för thrash men även en hel del utöver det. Ett radiovänligt rockgäng som varit duktiga på att hylla dem är Nickelback.

Under flera konserter har detta kanadensiska radiorockgäng hyllat sina metalidoler med mindre versioner av Metallicas hits. Det coola med hyllningarna är att Nickelback inte valt endast självklara tråkklassiker som Enter Sandman eller Nothing Else Matters utan istället plockat några mindre förväntade bitar.
Dessutom så låter det riktigt bra.

The Four Horsemen Seek & Destroy (+Cowboys from Hell) Sad but True (En tråkklassiker visserligen men lite publikfrieri måste det ju vara. Bra cover är det hur som helst!)

När man snackar om Nickelback kommer man onekligen in på den moderna radiorocken som många uppfattar som post-grungeinfluerad. Den grupp/artist som utan tvekan tar upp mest speltid i radioetern tillsammans med kanadensarnas hit Rockstar är utan tvekan Daughtry.

Chris Daughtry med band släppte alldeles nyligen sitt andra album Leave this Town där singeln No Surprise gör låtarna sällskap. Per Magnusson i Aftonbladet må tycka att Chris musik är för mjäkig och endast gör sig väl som frisörmusik (uttryck credit to Vickie som dock uppskattar Mr. Daughtry) men det är ingen överraskning för mig personligen att den nya skivan innehåller minst lika mycket bra musik med fantastisk hitpotential som på debutplattan. Chris Daughtrys röst har grymt bra omfång och en bekväm klang som leverar bra melodier och texter med en kraftfull och dynamisk rockkärna. Det är välproducerat, välskrivet och välutfört.

"Daughtry är sliskig, förbjuden kärlek."
- Martin Carlsson, Expressen

AB SVD EXP YA

Etiketter: daughtry, chris daughtry, nickelback, metallica, rock, metal, musik, live

Sad but true

2009-07-21T21:55:00.007+02:00

På sistone har det varit en hel del tråkigheter i musikvärlden. Idag är inget undantag...

Marcel Jacob, svensk virtuosbasist, känd från Talisman och Yngwie Malmsteen har avlidit idag endast 45 år gammal. En förlust för musiksverige och en tragisk bortgång för hans familj.

Adam "MCA" Yauch, rappare/sångare/basist i den erkända rap-/crossovergruppen Beastie Boys har blivit diagnosterad med cancer i halsen. Enligt han själv har han dock goda förutsättningar inför operationen och strålbehandlingen. (A B & SVD)
Njut här av Beastie Boys odödliga videohit Sabotage.

Hultsfredsfestivalen ser ut att gå mot en total omstrukturering i samband med ett ytterligare år som slutat under strecket i röda siffror. (AB & DN)
Dock så kan jag inte annat än hålla med The Sounds i Aftonbladets intervju (AB). De senaste årens artistbokningar har inte varit så intressanta och andra festivaler har presterat bättre. Jag hoppas dock på en framtida återupprättning för Hultsfred. Jag har haft några av mina första festivalupplevelser där som varit fantastiska. Samt så har festivalen sitt varumärke som i princip står för svensk musikhistoria, dessutom en förmåga att fortfarande locka minst 20.000 besökare som herr Larsson skriver. (AB)

Etiketter: Marcel Jacob, beastie boys, hultsfredsfestivalen, rock, musik

You could be mine

2009-07-20T18:54:00.006+02:00

MTV-kultur är ett intressant begrepp.
När jag hör och använder mig utav begreppet MTV-kultur syftar jag inte till dagens version utav MTV. Ni vet, realitysåpor i dokumentärformat som täcker upp mer av sändningstiden än vad kanalen ger åt musik. Ganska konstigt hur det har blivit så faktiskt.
Hur och när skedde övergången?

(MTV..........?)

MTV-kultur är något jag kopplar med boomen utav musikvideor. Något som har stark anknytning till 80-talet och 90-talet. Musikvideor var då något stort. Något obligatoriskt och viktigt.
Projekt som kunde ha megabudgetar. Musikaliska projekt som baserades på manus, noveller eller låtarnas texter. Typexempel på detta är Guns n Roses som i sin mastodontrock kombinerade singlarna med långa sentimentala och grandiosa videor (November Rain, Don't you cry, Estranged m.fl.). I mitt tycke, några av de bästa rocklåtar och rockvideor som någonsin har gjorts. Kan ses och lyssnas på hur många gånger som helst.

Men av alla dessa videor var det en som gjorde speciellt intryck på mig som 8-årig musikgalning 1993. Denna video var Billy Idols "Shock to the System".

Denna video skrämde arslet av mig rent ut sagt. Jag var livrädd för den. Så fort den rullade igång på MTV tittade jag motvilligt fram tills att Mr. Idol började transformeras till den cyborg han sedan blir. Precis då hans ansikte började förvrängas bytte jag kanal snabbare än jag kunde hantera min 8-bitars Nintendokontroll. Men i traditionell masokistisk anda var jag tvungen att titta till videons utveckling då och då vilket oftast resulterade i en läskig flashbild som jag snabbt flydde bort ifrån till en av TVns säkra institutioner, SVT.

Även om jag finner Billy Idol både underhållande och lyssningsvärd är hans musik tämligen harmlös. Popproducerad pop. Fast med ett coolt ansikte och något coolare röst än genomsnittet.
Långt ifrån den punkbakgrund (Generation X) och image han hade och har egentligen. Mycket väl kan hans musikvideor faktiskt förstärkt hans status, och har man sådan bra smak i musikvideoproduktion som han har, då tycker jag det är helt okej.

Etiketter: guns n roses, mtv, musikvideo, rock, pop, punk, billy idol, generation x, musik

Two Sides

2009-07-19T16:38:00.005+02:00

Den internationella festivalen Sonisphere har just avslutat sin visit i Sverige och bjöd inte så obekant på besök utav metalbjässen Metallica.

Ännu en gång känns det något besvärande att jag lyckas missa detta grymma gäng när de spelar i Sverige. Den här gången spelar de dessutom bara någon timma ifrån min barndomsstad Oskarshamn. Frustrerande, fast samtidigt så litar jag blint på att jag får en chans till efter Lars Ulrich positiva attityd till bandets framtid.

Det är inte bara faktumet att jag har missat Metallica som gnager mig en aning i öronen. Även mina brittiska tonårsgudar Cradle of Filth var på plats och berikande Hultsfred med satanisk gothromantik. Konstigt nog har jag inte heller lyckats se dessa untrue svartmetallare live än. Något som jag är betydligt mindre säker på om jag kommer få chansen att bevittna igen. Med en takt att byta medlemmar inför nästan varje giv känns bandets framtid något mer labil.

Ett annat band som med sin kometkarriär, även gjorde ett besök på Sonisphere var svenska Dead by April (MySpace). Det sydsvenska metalbandet som med sin poppiga, moderna och melodiska metal för tankarna till det moderna Soilwork (2o More Miles, Exile), Sonic Syndicate (Powershift, My Escape) och en aning Bleeding Through (Death Anxiety).

Många band spelar på festivaler hela sommaren igenom men det jag beundrar med killarna i Dead by April är att de nu lyckats med att få spela på NRJ in the Park 2009. Säg mig... vilka andra metalband har lyckats spela på festivaler som RockWeekend och Sonisphere samtidigt som man gör ett besök på en internationell hitradiokanals egna svenska festival? Det är coolt.
Och så untrue att jag älskar det.

Etiketter: Dead by april, metallica, sonisphere, nrj, nrj in the park 2009, festival, cradle of filth, true, metal, musik, pop

Surfing with the Alien

2009-07-18T22:43:00.004+02:00

Idag gjorde jag ett byte på Internet. Jag bytte webbläsare från Firefox till Safari.

Som PC-användare kan det te sig något konstigt men snyggheten och minimalismen i Apples produkt är utan tvekan det bästa som kan erbjudas på webbläsarmarknaden enligt min mening.

Nu är det så dock att jag lyckats skaffa mig favoritfunktioner i alla mina tre webbläsare.
Mailen läser kollar jag genom Explorer.
Bloggen fixar jag med Firefox.
Resterande surf sker med Safari.

Nu vet jag inte om detta schizofrena hoppande kommer att fortsätta men det blir svårt att slita sig från dem. Kära internetkumpaner...

Snubbar som vet hur man ska se bra ut är gubbarna i ZZ-Top. Åtminstone årgång 1983.

1983 skrev de låten "Sharp Dressed Man" som är en rockig bluesdänga med 80-talsproduktion. ZZ-Top spelar fortfarande låten och gör det helt okej fast jag måste erkänna att jag idag nog hellre hör den framföras av David Cook eller Nickelback.

Personligen finner jag ZZ-Tops 80-talsalbum mest tilltalande (någon förvånad?) i deras diskografi: Eliminator (83), Afterburner (85) och Recycler (90). Skivorna är mer än bluesig rock, det är experimentell bluesrock! Man hör syntar, midiprylar och eltrummor m.m. och det är ändå blues. Hur coolt är inte det?

Etiketter: ZZ-Top, Safari, Mac, PC, webbläsare, Firefox, Explorer, Internet, David Cook, Nickelback

The Complex

2009-07-17T18:10:00.005+02:00

Bönor och bacon.

(Fann ingen bild med bacon och bönor så den här får duga...)

Kan man hitta något mer manligt att äta? Man riktigt känner när man vrider på spisen hur Clintans, John Waynes, Terence Hill och Bud Spencers favoriträtt inte gör sig rättvisa i denna moderna värld. Maträtten bör egentligen tillagas över öppen eld med en sliten stekpanna, dessutom helst utomhus i en varm och sandig miljö. Eventuellt borde det också serveras ägg till rätten för att göra den ännu mer kolesterolfylld. Desto högre värde desto godare rätt som jag läste i Yngwie Malmsteens kokbok.

Bacon är just den vara som har gjort comeback för mig på sistone. Det är helt enkelt en grym grej. Därför tillägnar jag detta inlägg alla grisar runt om på jorden. Tack!

(Se! Han är glad för vår skull!)

Men sen har vi då det här cowboykomplexet rocken verkar lida av.
Under 80-talet var det rent av nästan ovanligt att se en gitarrist utan en cowboyhatt. Hur kom sig detta egentligen? Var bacon och bönor så populär rätt? Var hästen människans bästa vän? Är inte country mer förknippat med skjutglada, hattprydda republikaner än den sex- och drogliberala rockpubliken?
Jag menar, spaghettivästernfilmerna hade väl sin storhetstid på 60-talet in i början på 70-talet?

Gitarrister som Richie Sambora (Bon Jovi), Vito Bratta (White Lion), Reb Beach (Winger), C.C. Deville (Poison) m.fl. var trogna hattbärare och de flesta hyllade också cowboykulturen på ett eller flera sätt i sin lyrik och musik.
Men, jag tänker inte ifrågasätta deras val av huvudbodnad mer. Det vi kan konstatera är att den gav upphov till bra musik.

Vill ni ha en riktig cowboystämning, gå och köp soundtracket till Young Guns II, Blaze of Glory. Där har ni kopojkar med rock n roll-känsla så det räcker och blir över. Låtarna är skrivna av en viss herr. Bongiovi som med sin igenkännliga stämma sätter en hes prägel på spåren vilket får en att drömma sig bort till duelltider. (Spotify)

Tyvärr går inte videorna till Miracle eller Blaze of Glory se på YouTube i Sverige. Sann galenskap på sådana kanonvideor...

Etiketter: cowboy, rock, aor, 80-tal, musik, jon bon jovi, bon jovi, poison, bacon, gris, djur, mat, young guns

The Lotus drinker

2009-07-16T23:47:00.002+02:00

"...Perfect balance of spicy, nutty and vanilla notes with hints of sweet sherry and exceptional smoothness. With an incredibly smooth and mellow finish..."

Så beskrivs Jameson på dess hemsida. En av få irländska whiskey som är stora idag. Drycken är ingen aromatisk megaupplevelse jämfört med många andra skottska gudabenådade destillerier med whiskymärken som Laphroaig, Talisker, Lagavulin eller Highland Park.

Jameson har dock ett drag som alla dessa inte har. Enkelheten. Mjukheten.
Den är helt enkelt en skön standard. Har du bjudning hemma eller pokerkväll, då vill allt som oftast inte dina gäster ha en rökridå under näsan eller en vass kryddning längs halsen. Man föredrar något enklare och mer sällskapligt. Därför borde ens spritskåp åtminstone ha två flaskor på lager.

Whiskyn är en vanligt förekommande accessoar inom hårdrocken. Tyvärr är inte den världen alltför berikad med kvalitetswhisky utan har, av troligen amerikanska patriotiska skäl, fått nöja sig med Jack Daniel's som dryckespelare. Denna Tennessee whiskey (inte Bourbon) gör sig oftast bättre som groggvirke än en varm kompanjon till Opeth-stunder under kalla höstkvällar.

Jack har bland annat inspirerat omslaget till Mötley Crües skönlitterära biografi The Dirt.
Mötley Crüe, en grupp som väckte 80-talets glamrock till arenanivåer, har släppt en hel del skivor som nu också finns ute remastered.

Detta innebär, ganska förenklat, att du inte behöver skruva upp volymen 5 extra steg när du spelar skivan (vilket du behöver på originalet) eller mixtra med EQn i en evighet. Därför bör du köpa in den banbrytande skivan Theatre of Pain. Den skivan anger nämligen steget då Vince, Mick, Tommy och Nikki valde att överge den glammiga satanslooken till den mer glammiga transvestitlooken (självklart också inspirerad av Satan men med något mindre manligt inslag).

Den mest kända låten från skivan kan mycket väl vara covern Smokin in the boys room. Svängig som få, enjoy!

Etiketter: mötley crüe, glam, hårdrock, metal, musik, whisky, whiskey, jack daniel's, jameson, tommy lee, nikki sixx, the dirt

Dirty Laundry

2009-07-15T20:21:00.005+02:00

Tvättdagar är inte så vansinnigt roliga dagar.
Förutom att själva målet med tvättningen är ganska tillfredställande - att se sina välstrukna kläder i garderoben sprida mjukmedlets hemvänliga doft.

(Japp, det är en tvättkorg.)

Därutöver är det enda man ser fram emot dem små överraskningar tvättkorgen bjuder på. Att få leta igenom den något överväxta tvättkorgen och finna en del gömda favoriter inför rengöringen är en klart underskattad del utav tvättdagen. Som idag, när jag fann mina gamla ljudblåa badshorts på botten. Redo att testa vattnet igen.

Men ger man sig i kast med en sådan inlevelsefull tvättdag behövs ett bra soundtrack för att bidra med stämning som hjälper en att uthärda indelningar utav klädhögar med likartade kulörer (viktigt!).

Pontus Assarsson är en svensk låtskrivare som var med i Fame Factory år 2005. Killen har bland annat skrivit ett par bidrag till melodifestivalen som gick långt 2002 (Friends) och 2004 (Fame). 2006 och 2008 gick det däremot inte så bra för honom tyvärr men med anonymiteter som Jessica Folcker och Calaisa till artister kan man inte förvänta sig så mycket annat.

På Spotify hittar ni två låtar han har spelat in - In a different story & Somebody like you (Keith Urban). Pontus hann även utöver dessa spela in fler låtar varav en hette "Days go bye" som jag kan rekommendera.

"In a different story" bjuder på en känslosam och mäktig rockballad som i viss mån kan avge en känsla av pop i Cheiron-anda. Pontus får chans i den här låten att visa upp sin röststyrka vilken utan tvekan skulle kunna passa som ett primärt element i ett rockband. Här finner du en YouTube-version.
"Somebody like you" är en uptempo-låt med starka AOR/country-vibbar. Riktigt skönt sväng med ren produktion och snygga sångarrangemang. Här hittar du Keith Urbans original på YouTube.

Etiketter: tvätt, pontus assarsson, fame factory, melodifestivalen, aor, musik, cheiron, pop, rock, country, keith urban, spotify

Mafia

2009-07-14T22:40:00.009+02:00

Facebook är inte bara en mötesplats för alla ens gamla och nya bekantskaper utan också en plats där man kan spela spel. Det är alltså inte bara ett nätverk utan också ett nätverk som håller en kvar med beroendeframkallande spel. Testa bara Bouncing Balls och du vet vad jag snackar om.

Men det finns ett spel som står ut över mängden. Det kan både min flickvän, mina bröder och 4 miljoner andra användare gå i god för.
Mafia Wars
Beroendeframkallning i sin renaste och enklaste onlinespelsform.

Mafia är inte bara italienska eller amerikanska gangstrar som skapar stoff till fantastiska filmer likt Gomorra, De omutbara eller Gudfadern. De skapar stoff till musik också.
Mer precist, en rungande gungig skiva av jänkarna i Black Label Society från 2005.

Denna urladdning utav tung, svängig och bluesgrungig sydstatsmetal ljuder upp en vision utav skitiga bikers stora nog att böja metallstänger i ett oljigt rum prytt med motordelar istället för att likt en mer strömlinjeanpassad massa, pumpa skrot i pedantiskt inredda Nautiluslokaler.
En bild som är väldigt svår att föreställa sig om man tittade på grundaren Zakk Wylde (gitarrist och sångare) för ett ca. 10 år sedan och jämför med idag.

Fire it Up (Spotify) Stillborn (YouTube) MySpace

Enjoy

Etiketter: Mafia wars, mafia, black label society, musik, metal, zakk wylde, ozzy osbourne

Another rainy night

2009-07-13T21:50:00.006+02:00

RockWeekend har nyligen gått av stapeln! Jag, tillsammans med Vickie, var självfallet på plats för att få oss en tre-dagars överdos utav metal. En fest ival som stoltserar med dragplåsterna Chickenfoot, Dimmu Borgir, Seventh Wonder, Edguy, Mustasch, Dead by April, Wolf och som dessutom befinner sig endast 2 timmar ifrån Uppsala kan helt enkelt inte ignoreras.

Den före-detta minifestivalen har nu tagit språnget från att vara en snäll baby till en trotsig tonåring. Mycket har stökats om i utförandet och själva festivalens utseende sedans förra året. Det har alltså investerats en hel del kulor i arrangemanget.
I mitt tycke tog festivalen sig något vatten över huvudet när det kom till dess nya storlek. Det var alltså ganska mycket som var rörigt när det kommer till den mer fysiska planeringen. Däremot var själva musikarrangemangen suveräna. Det är inte många festivaler jag varit på som hållit sådan hög och jämn kvalité i ljudprestationen. Att dessutom det tajta bandschemat lyckades hålla är imponerande.

Väder är inte alltid det lättaste när det handlar om festivaler. RockWeekend plågades troligen den första dagen utav sommarens värsta lågtryck. Det är i såna stunder man önskar man var hemma och delade TV-samvaro med Ernst.

Ernst Kirchsteiger är en sådan snubbe som ingen egentligen borde tycka illa om. Mannen osar lycka och godhet. Han visar upp ett register utav kvaliteter likt ingen annan man kan göra. Snubben syr, snickrar, designar, inreder, lagar mat, målar, talar i poesi... Ni kan bara gissa vilka skamliga förslag den mannen får i sin brevlåda.

En herre som dock nästan kan mäta sig med Ernst i förhållande till ett stort kunnande är Tony Macalpine.

Mr. Macalpine är en av de musiker som tillhör elitblocket. Elitblocket där det inte längre räcker för en musiker att i virtousitet bemästra ett instrument, utan två eller fler! Tony gjorde sig som mest känd under 80-talet med sin neoklassiska instrumentala musik som föll i skugga bakom en viss svensk gitarrmaestro. Tony valde till skillnad från sin amerikaniserade svenska kollega/konkurrent att dra mer åt det progressiva musicerandet vilket förde honom in i bandprojektet Planet X, lett av keyboardgalningen Derek Sherinian.

Numera sköter han bakgrundsgitarrerna och syntarna åt Steve Vai. Det säger en hel del om snubbens fingerfärdighet. Njut av hans gitarr-, synt- och baslir här:

Tears of Sahara Autumn Lords

Etiketter: gitarr, bas, synt, keryboard, metal, musik, ernst kirchsteiger, rockweekend, tony macalpine, progressive, steve vai, festival

The forest whispers my name

2009-07-07T22:05:00.007+02:00

Nu var det ett tag sedan man skrev i bloggen.
Tyvärr blev det ett uppehåll pga brist i inspiration och möjlighet till att blogga. Nu kommer dock bloggen att berikas med ett par inlägg innan man beger sig mot Kilafors för en ytterligare musikalisk 3-dagarsresa.

De senaste dagarna har jag spenderat ännu mer norrut än så. Jämtland mer precist.
Djupt inne i skogarna har jag diskuterat svensk musiks utveckling med älgarna och en hel del välvalda ord med hunden.

Under denna visit hann jag bearbeta fler schizofrena musikaliska tankegångar än hälsosamt under en tur med gräsklipparen.

(Rooooooligt....)

När jag satt och körde en liknande gräsklippare fann jag mig i ett något destruktivt sinneslag. De stackars grässtråna är helt enkelt totalt försvarslösa mot min gräsklippares enorma dödsbringande blad. Så därför tyckte jag mig inte finna något mer passande soundtrack till denna företeelse än Metallicas debutplatta Kill em' All.

Denna thrash metal-klenod från 1983 visar upp en frän mix av snabb heavy metal med vassa punk- och bluesinfluenser. De bästa låtarna hittar ni i fantastisk livetappning från Seattlekonserten 89 här: Seek & Destroy och Whiplash.

I detta självklara sinneslag kunde jag dock inte förmå mig att få in detta legendariska metalgängs dängor i huvudet då min hjärnas elektriska musikimpulser redan var upptagna med att spela upp "This is it" med Kenny Loggins från 79 för mig.

(Visst ser han snäll ut!?)

Varför kan jag inte riktigt förklara...
Var det pga Michael Jacksons inställda turné? Var det pga av grässtrånas sista livsögonblick? Var det pga av mitt lyckorus att äntligen få, sedan barnbens fascination, köra en bil-gräsklippare?

Mysteriet ligger tätt likt myggsuset som berikade min kropp med bett likt ett straff för min fåfänga att försöka fånga den svenska sommarens få solstrålar...
Att till och med myggen är Jante...

Etiketter: Kenny Loggins, AOR, musik, jämtland, metallica, kill em all, thrash, metal, michael jackson, mygg, gräsklippning, rockweekend

These are the good times

2009-06-22T23:11:00.006+02:00

Sitter här kvällen innan man ska bege sig tillbaka till Uppsala och snyltar på ett öppet nätverk någon slängt upp i närheten utav lägenheten.
Riktigt lyxigt. Internet vart man än befinner sig i lägenheten!
Just ikväll verkar dock inte hastigheten riktigt hänga med viljan. Jag klagar inte, tanken att behöva åka fram och tillbaka till en lägenheten som har fast uppkoppling är inte speciellt tilltalande.

Många har debatterat och förundrats över fenomenet förut, men det är vid sådana här tillfällen man ännu en gång slås av hur fort utvecklingen gått. Jag drar mig till minnes när man fick hem ett 56k modem som stod och puttrade bredvid datorn. Som utöver att skapa oljud och ockupera telefonlinjen, även var svindyrt.

"Det var bättre förr..." hör man många säga. Jag reserverar mig att inte hålla med.
Visst... lågkonjunkturen är inte något att hurra över. Men jag får ändå en samkänsla när jag hör Eric Martin sjunga "These are the good times" från 1987.
Med låttitlar som "Everytime I think of you", "This is serious" och "Gonna make a lover out of you". - Vem kan inte bli charmad?

(Fantastisk frisyr Eric...)

Låten var inte bara med på Eric Martins überbraiga andra album, "I'm only fooling myself", utan också på filmen Iron Eagle soundtrack (som också bjöd på Queens "One Vision").
Är ni ute efter AOR som är i det poppiga laget med en klart stark 80-talsprägel - med andra ord DX7, chorus-skadad gitarr, altsaxofon, triggade trummor och en väldigt snäll med ändå stark stämma är den här plattan utan tvekan värd din uppmärksamhet.

Är inte det här omslaget coolare än coolast? "Macho macho maaaaan...."

Ifall du av någon anledning både äger soundtracket och albumet på CD och vill bli av med dem, kan du vara vänlig och kontakta mig innan skivorna hivas ut!

Etiketter: AOR, eric martin, mr. big, iron eagle, 80-tal, yamaha, dx7, 56k modem, internet, musik

Mord och inga visor

2009-06-20T21:45:00.005+02:00

Alla tycker om att skratta.
Och vi skrattar alla åt olika saker.

Många tycker om att skratta åt Robert Gustavsson. Andra föredrar Eddie Izzard eller Jerry Seinfeld. De jobbar alla med komik på någon nivå. Ofta i sketcher eller i stå upp-sammanhang.
Utöver det så finns även komik i litterär form.

Personligen har jag ganska nyligen erfarit en av de största komiska upplevelser hittills i mitt snart 24-åriga liv. Mannen som står bakom dessa ord heter Jeff Lindsay.
Han har skrivit fyra romaner om den "snälla" mördaren Dexter som jobbar i ett av Floridas kriminallabb. Jag är inne i nummer två och måste helt enkelt deklarera för alla som är fans utav den mörkare typen av humor att läsa dessa verk!
Dock så måste det fastställas att du behöver ett stort tycke för sarkasm och besitta en smått skrämmande men förtjusande avtrubbhet för åtnjuta dess storhet.

Fast jag måste erkänna, jag är ingen storläsare.
Däremot önskar jag att jag var det. Att kunna berätta om alla mängder böcker man läst ser jag som ett klart gott tecken på allmänbildning och ett knappt, men ändå anmärkningsvärt, mått på ett något mer sofistikerat förhållningssätt till underhållning.
Det låter rent av motsägelsefullt. Vem vill inte vara sofistikerad? Varför läser jag inte tonvis med böcker då? Tja... låt oss säga att jag haft en trög men säker start.

Ifall man vill bekanta sig ännu mer med döden i underhållningsform (eller som det heter egentligen - verklighetsflykt) kan jag rekommendera en mer ljudbaserad form av njutning.

Precis som komik är en smaksak är också så musik. Death metal är inte för alla.
Spawn of Possession är inte heller för alla som ens är inne på det spåret. För några visor är det inte.

(Kalmariterna är ljuskänsliga stackare...de föredrar mörker.)

Det här bandets tekniska men extrema och samtidigt melodiska death metal kan lätt avskärma old school-kännare som hänger sig åt Entombed-, Morbid Angel-, Dismember- och Possessed-dyrkan. Jag finner dock denna nisch otroligt underhållande och musikalisk, vilket skapar ett långvarigt förhållande med mycket dynamik och härliga nyupptäckter.
Om jag skulle rekommendera en utav bandets två plattor så får det bli debuten från Cabinet från 2002.

MySpace Hemsida Spawn of Possession - Church of Deviance

"Be quick or be dead" som några folkkära brittiska gubbar yttrat sig.

Etiketter: dexter, jeff lindsay, böcker, litteratur, skräck, komedi, death metal, dödsmetal, spawn of possession, progressive metal

Framed in blood

2009-06-15T00:03:00.004+02:00

Oftast i den här bloggen tipsar jag om musik. Idag hade jag tänkt att tipsa om två skribenter.
Inte för att jag har varit snål med att ge dem utrymme i tidigare inlägg, de har fått sin beskärda del, men nu förtjänar de båda ett gemensamt inlägg.

Dessa två killar skriver dessutom för samma tidning. Men nej, jag är inte reklamfinansierad av tidningen... om det ändå vore så. Detta är alltså inte reklam. Det är helt enkelt ren och skör kärlek till ordet och musikens makt. Dess förföriska anlag som får en att vilja delta i dem mest bisarra aktiviteter.

Den första snubben ut är Markus Larsson. Pop-/Rockskribent på Aftonbladet.
Jag tänker inte ens försöka mig på att referera hans senaste krönika som så sentimentalt redogjorde för vad som jag betecknar vara ett högst väsentligt prov på ens rockkaraktär.

<-----Read by clicking!

Den andra herren ut i dagens hyllningskör är vår kära NHL-kåserist från Aftonbladet, Per Bjurman. Numera befinner han sig mestadels i New York då han inte likt en Bobby Jean, drar sig över staternas gränser i jobbuppdrag.

<------Read by clicking!

Från två saker till en helt annan.
Ikväll har säsong 2 utav HBO:s serie True Blood premiär.

Serien som är något utav en fantasy-/drama-/komedi-/actionhistoria kommer garanterat få superba tittarsiffror och leva kvar en bra stund i TV-rutan. Jag tipsar er alla om att verkligen kolla in serien! Har ni inte sett första säsongen, kolla in den snarast. Den finns redan ute på DVD.
Här kan ni se en smått obekväm ,men glad och generad Alexander Skarsgård svara på komplimanger från en journalist som uppenbarligen har sett True Blood.

Etiketter: Per Bjurman, Markus Larsson, Aftonbladet, musik, journalistik, kvällspress, true blood, vampyrer, alexander skarsgård, bruce springsteen, usa, nhl

Sounds of the Animal Kingdom

2009-06-13T23:43:00.008+02:00

E t t s t o r t g r a t t i s t i l l Pittsburgh Penguins som vann Stanley Cup härom natten!

Det är bara att beklaga för svenskarna i Detroit Red Wings... jag höll på er så klart men ibland räcker det inte till bara. Hockeygudarna ville se en omvänd utveckling det här året. Tråkigt på sätt och vis, jag skulle velat se Lidström och Holmström sätta sina skridskospår i hockeyhistorien ännu djupare. Vem vet, kanske nästa år? Hur som helst skrevs det hockeyhistoria igår ändå - Sidney Crosby! Yngst någonsin som kapten att lyfta Stanley Cup-bucklan.
"Stabilt" är vad det är, som Dr. Alban hade sagt.

När jag tänker på Pingviner tänker jag dock inte bara på ishockey. Utan jag tänker också på gotiska storstadsmiljöer med en fladdermus i människoform flygandes runt mellan höghus i demonisk arkitektur. Any clues?

Batman så klart. Batman Returns närmare bestämt.

Den stela men ack så humoristiska gestaltningen Michael Keaton satte i spel för herr Bruce Wayne är svårslagen och jag finner den fortfarande bäst utav alla tolkningar som karaktären fått.
I Batman Returns har vi den superba Danny DeVito i rollen som ärkeskurken Penguin. En ondskefull pingvinmänniskohybrid som har en fetisch för psykotiska cirkusanhängare.

Musiken i den här filmen är komponerad av självaste Danny Elfman. En man som i filmmusikvärlden redan är, i levande form, en legendar. Att stå med som upphovsman på filmer och serier som Simpsons, Chicago, Nightmare Before Christmas, Mars Attacks!, Sleepy Hollow och Desperate Housewives säger en hel del om mannens kvalitativa egenskaper.

Ifall ni går tillbaka en film i Batmanserien så finner ni inte bara Mr. Elfman som upphovsman till soundtracket utan även en viss Prince.

(Googla på hans gitarrer, sååååå coola!)

Prince, också känd som The Symbol, har skrivit massor av låtar.
Många riktigt riktigt bra.
Många riktigt riktigt dåliga också.

Min favoritlåt med snubben är ingen gömd hit, utan det är den mest drypande balladen han har skrivit. Dessutom har den troligen ett av rockhistoriens mest känslosamma solon.
Så, för att ge soundtrack till den senaste tidens väder här i Uppsala tycker jag att ni ska lyssna på mannens absoluta peak:

Purple Rain - Live in Tokyo

Etiketter: Detroit Red Wings, Pittsburgh Penguins, nhl, hockey, batman, danny elfman, filmmusik, musik, prince, purple rain

Black No.1

2009-06-11T22:01:00.008+02:00

Kaffe på maten?
5 kr.

Så där kan det se ut på en del fik eller restauranger.
Jag förstår varför uttrycket myntades. Man äter och sedan dricker kaffe, således lägger sig kaffet ovanpå maten i magen. Väldigt finurligt. Men varför det här uttrycket inte fick stryka på foten till fördel för det mer följdsamma "kaffe efter maten" ger mig något utav ett huvudbry.
Tänk efter: "Kaffe på maten". Hur dumt låter det inte egentligen?

Expedit - Vill ni ha kaffe på maten?
Jag - Jo men, ja tack!

Expediten greppar den runda glaskaffekannan med svartbrunt handtag bakom disken och häller jämnt fördelat kaffe över hela min måltid (vilket självklart är en schnitzel med potatis och ärtor).

Gott?
- Näe.

Nu när jag nyligen var på SRF (Sweden Rock Festival) fann jag mig äta wasabinötter.

Tidigare har jag inte varit förtjust i dessa kryddiga nötter men för en gångs skull blev mina smaklökar glada av den heta aromen som kröp ned längs min mun, tunga och hals. Jag tror visserligen att det berodde mest på det kylslagna vädret som manade fram ett sug efter någon form av värmande krydda, men det fungerade åtminstone!

Nu undrar ni säkert vad kaffe och wasabi har gemensamt?
Precis som jag vill ha mitt kaffe svart, vill jag ha min wasabi grön. Vad blir detta?

Jo, det blir Type O Negative.

(Kenny Hickey, Johnny Kelly, Peter Steele & Josh Silver)

Bandet har gjort sig känt världen över för sin gotiska och doomiga metal som trots sin klart tunga karaktär är väldigt katchig och rönt en hel del kommersiella framgångar. Precis som med sin djupa malande image, med låtar som helst inte går i ett högre tempo, är inte gänget den mest produktiva musikensemblen. Varje skiva har haft ett mellanrum på minst 3 år vilket skapat ett lagom sug inför varje skivrelease. Senaste plattan Dead Again bjöd på den vackra singeln "September Sun" och den mörkt charmiga "The Profit of Doom".

Med bilden här ovan känns en förklaring till färgerna svart och grönt något överflödig. Man kan helt enkelt sammanfatta det så att medlemmarnas garderober är något begränsade inför mer nyanserade färgteman.

Personligen anser jag att Type O Negative inte släppt ifrån sig något album som är medelmåttligt, alla är grymma. Men vill du gå direkt på finliret, rikta in dig på "Bloody Kisses" från 93 eller "October Rust" från 96.
Det enda dåliga med att lyssna in sig på Type O Negative är att allt annat genren har att erbjuda, är i princip nedköp.

Etiketter: type o negative, kaffe, wasabi, nötter, goth, doom, metal, rock, musik, Sweden rock festival

Doggy Style

2009-06-08T22:07:00.005+02:00

Festivalsommaren har inletts. Precis som att slutspelet i Stanley Cup håller på att avslutas.

De senaste dagarna har spenderats i Blekinge. Mer precist i Norje.
Sveriges största festival har gått utav stapeln - självklart pratar jag om Sweden Rock Festival.

Det är sällan man så vemodigt lämnar en festival. För det mesta så känner jag en vag lömsk avsky för festivaler när jag spenderat 3-6 dagar på plats. Man har tröttnat på festivalens ständiga urinodör, de smutsiga bajamajorna, de kalla kvällarna, de något överexcentriska människorna som förekommer och den smått begränsade tillvaron. Men Sweden Rock är en festival som är annorlunda.
Jag menar inte att Sweden Rock lyckas undvika mina föregående exemplifieringar men att festivalens arrangemang och bredd är på något sätt mer hemmamässig än andra festivaler. Den har en magi, en känsla likt när man sitter hemma i köket i hemstaden som man växte upp i.
Fast på ett festivaligt sätt.

Om man håller sig på gott avstånd ifrån bajamajorna så inser man att Sweden Rock har en egen doft.
En doft av gräs (gräs som i det där gröna som växer på marken, tro inget annat nu), morgonregn, sol, öl, tobak, rök, matos och tältpinnar.
En alldeles förträfflig och angenämt luktande tillvaro. Kombinationen gör sig till och med, i min värld, till ett riktigt sommartecken.
Nu får det väl i och för sig läggas till att årets Sweden Rock faktiskt var den kyligaste någonsin och var allt annat än ett sommartecken. Men doften var ändå där.

Världens coolaste flat coated retriever, Aramis, är grym på att tyda dofter.
Ibland när jag avnjutit ett glas öl eller whisky i hemmet har jag märkt hur Aramis strategiskt avlägsnat sig från min närvaro. Förvånad som jag blivit kände jag mig tvingad att pröva mina teorier.
Jag förde helt enkelt fram mitt glas med whisky mot Aramis.
Mitt glas kom inte närmre än 1 meter ifrån Aramis. Då ruggade han tillbaka. Sådan är han. Tobak, alkohol, kaffe eller annat nyttigt vi häver i oss säger Aramis bestämt nej till.
Han är mitt rättsnöre så att säga. Eller borde vara är nog en mer sanningsenlig beskrivning.

När vi ändå är inne på hundar så är Warrant ett grymt gäng att nämna så här i förbifarten.

Plattan Dog Eat Dog satte ned sin tass på skivmarknaden 1992 och var precis på sluttampen av kvalitetsmusikens tid - alltså innan grungen slog igenom. Bandet Warrant som tidigare hade haft megahiten Cherry Pie uppnådde bra försäljningssiffror men inget i närheten av vad de tidigare lyckats nå.
Jani Lane sjunger med stenhård attityd och riffen på den här plattan är hårdare än tidigare men fortfarande klart melodiösa och svängiga vilket märks av i öppningslåten Machine Gun.

Etiketter: hundar, flat coated retriever, warrant, musik, metal, hårdrock, dofter, festival, aor

Lets put the X in SEX

2009-05-30T19:41:00.011+02:00

Det var Guns n´Roses som tog initiativet till att leda in mig i fördärvet som manisk musikintresserad.

(Observera Slash superba t-shirt!)

Jag var 7 år då det inträffade.
Innan mina öron fått fatt i "Paradise City" och "You could be mine" hade jag endast bekantat mig med Håkan Södergrens (+hår) fantastiska stämma i "Nu tar vi dom" och någon enstaka låt med kanadas ensamma hjälte Bryan Adams.
Sen tyckte jag också om "I Cant Dance" med Genesis av någon anledning. Men endast den låten.

Men sedan tog det fart! Med en hastighet som endast kan mäta sig med Millenium Falcon sög jag i mig bland annat Kiss, AC/DC, Van Halen och Aerosmith.
Med lite hjälp från nära och kära fick jag möjligheten att utforska och digga dessa musikers ädla tonkonst i en redan tidig ålder.

Fast, när jag idag lyssnar på dessa förträffliga herrars skivor igen är det något annat jag hör. Något helt annat än vad jag hörde som ung... Ung?! Låter ju som om jag vore en senior...geez. När jag var liten. Det låter bättre.

De rocklåtar jag spelat tennisracketgitarr med och mimat till käkkramp i, handlade inte längre om det skönaste riffet eller den coolaste imagen.
Det handlade om sex.

Låt mig exemplifiera.

Kiss - Bang Bang You
"I'm gonna bang, bang you. I'll shoot you down with my love gun, baby"

Kiss - (You make me) Rock Hard
"You make me rock hard, baby all night. Love's like a glove and it fits just rights."

> I min oskuldsfulla uppsyn såg jag det kissmyntade uttrycket "Love Gun" (som för övrigt har sin helt egna hyllningslåt) som något tufft och ett coolt uttryck. En pistol man skjuter med.
- Ett kärleksvapen, yeah! En revolver med hjärtinspirerat sigill på kanske!
Tja...det kanske var lite för enkelt... Men jag trodde åtminstone att hårdrockarna sjöng om att rocka hårt.

Aerosmith - Love in an Elevator
"In the air, in the air, honey one more time. Now it ain't fair. Love in an elevator. Lovin' it up when I'm goin' down."

Aerosmith - Dude (Looks like a lady)
"So never judge a book by its cover. Or who you gonna love by your lover. Love put me wise to her love in disguise. She had the body of a venus. Lord, imagine my surprise. Dude looks like a lady!"

> Klart man åker nedåt i hissar!? Ibland åker man uppåt också.
Och att jag vid 7-12 års ålder skulle förstå mig på den något transsexuella androgyniteten 80-talets hårdrockare var galna i är nog en aning för mycket begärt.

AC/DC - Big Balls
"I've got big balls. They're such big balls. And they're dirty big balls. And he's got big balls. And she's got big balls. But we've got the biggest balls of them all."

> Bollar? Fotboll är ju kanonkul! Stora ondskefulla bollar som slår sönder allt i sin väg. Det är tufft. Det är metal.

Van Halen - Hot for Teacher
"Hey, I heard you missed us, we're back! I brought my pencil. Gimme something to write on, man!....Got it bad, got it bad, got it bad. I'm hot for teacher."

> Skolan var ingens favorithak att hänga på. Hur kan man ha kul där? Varför skulle jag anta att David Lee Roth hade kul i skolan nu när han är rockstjärna?

Ja...and the story goes on. Jag kommer på mig själv att le väldigt ofta åt minnen då min mor fann dem smått komiska satanisterna* i min skivsamling mer vilseledande i min livsbana än dessa traditionella hårdrockare. Inte för att dessa herrar heller skulle åstadkommit någon skada på mig.
Snarare bara odödlig underhållning.

Tack Mamma!

*Fotnot: Så fort min mor hade upptäckt svartmetallens värld av elitister, mördare, kyrkbrännare, högerextremister, misantroper, konspiratoriker, religionshatare, homofober och bloddyrkare förstod hon att det var inget överhuvudtaget att oroa sig över.

Etiktetter: ac/dc, van halen, kiss, aerosmith, hårdrock, metal, musik, satanism, black metal, guns n roses, rock

Yesterday's news

2009-05-29T23:21:00.009+02:00

Nyheter är bra.

Vi är alla på någon nivå beroende av information. Om det så är information inom vänskapskretsen eller information från externa källor som förmedlar internationella nyheter till dig så konfronteras vi konstant med nyheter av olika slag.

Jag är något utav en nyhetsjunkie.
Älskar att läsa tidningar. Helst i papper men även på nätet så klart.
Lyssnar sporadiskt på radio. Roger, Titti och Fylking är mer finkultur än vad operan någonsin kommer att vara.
Spenderar mer tid med Tony Realis Around the Horn och Tony Kornheiser & Michael Wilbons Pardon the Interruption än vad jag borde. (Med tanke på tidpunkten då det sänds...)

Sen har vi då alla dessa bloggar. Detta "fenomen", dessa spännande bloggar, dessa viktiga bloggar, dessa överskattade bloggar...tja. Buden är många. Det finns något vettigt i det mesta som sägs om dem. Men det är inte det som är på agendan idag.
I min blogg.

Som många andra tittar jag in med jämna mellanrum på bloggportalen.
Bland mediedrevet fann jag den makalöst underhållande nyheten om att norges musikkritikerkår gått bananas tillsammans med Alexander Rybak över Markus Larssons kanonrecension (kalkonrecension?) av Rybaks album.

Personligen tyckte jag att recensionen var väldigt snäll.
Larsson ger till och med Rybak lite cred för några kompositioner. Nästan så att jag börjar fundera om Larsson var något trött när han skrev den?
Så trött på skivan att han kanske tyckte synd om killen?
Markus Larsson tar, som tur är, tag i taktpinnen och dirigerar loss en helfestligt gemytlig, nästan söt, kommentar till det hela spektaklet.

Bildtuttalande retar upp Sarkozy

Jag är kanske inte riktigt normal men är det bara jag som först läste detta som Bild-tutt-alande än snarare det mer korrekta Bildt-uttalande?
Jag utger mig inte för att veta vad just alande betyder. Ålande på norska kanske?

Hur som helst fick jag mig ett litet gott skratt.
Sådär, småtrevligt. Ungefär som när man hickar.
Jag studsar till lite lätt och låter mitt huvud vobbla till i ett högst begränsat omfång.

Studsar gör jag också när jag diggar loss till Methods of Mayhem

Tommy Lee. Namnet de flesta kopplar till figuren på Mötley Crües trumpall försökte sig en kort stund i slutet 90-talet göra crossover/rap metal. Och tro det eller ej, men med ett ganska sjysst resultat faktiskt.
Plattan bjuder på en makalös rad av gästartister med bland annat signaturer av Snoop Dogg, Fred Durst, Kid Rock och Lil' Kim. Är du fientligt inställd till crossover/rap metal ska du inte ens ta ett halvt steg nära den här plattan. Med sina klart katchiga metalinfulenser sålde plattan till sig en platinum (enligt Wikipedia), vilket jag ändå har lite svårt att tro. Så fantastisk är den inte.
Men är du sugen på lite attityd och sväng med vansinnigt fult munläder, gör dig tjänsten att söka upp skivan.

Etiketter: markus larsson, alexander rybak, norge, carl bildt, nicholas sarkozy, tommy lee, methods of mayhem, hiphop, rap, metal, musik

United

2009-05-19T22:28:00.000+02:00

Melodifestivalen är en av de absoluta höjdpunkterna i TV.

Inte för att det är någon hemlighet, men jag längtar redan nu inför nästa års upplaga. Det är helt enkelt hur kul som helst att bevittna ett sådant massivt spektakel som går ut på melodier, glam, svulstigheter och vulgoromantik! Att det hela dessutom förenar, i princip, hela Europa att göra det samma, i en tävling, i musik...!
...coolt är bara förnamnet.

I blev vi bland annat bjudna på en grekisk aerobicsinstruktör, en Guinnesrekordinnehavare i nasal sång från Malta, en portugisisk LSD-tripp, en falsksjungande Ronan Keating-imitatör, balkanflickor domderande att party är underskattat, en finsk eurodiscorappares ålderskris, Marilyn Mansons ex-fru och en svensk opera lika stel som den svenska kulturen.

Jag menar inte att vara ironisk.
Jag menar att detta är hur bra TV som helst.
Vem kan inte hålla med?

I och för sig, alla människor har inte samma sorts humor. Det är sant. Men fortfarande man får inte ta Eurovision Song Contest på för stort allvar.

För mig personligen var årets ESC riktigt kanon då topp-5 innehöll mina samtliga mest diggbara bidrag. Visserligen hade jag en svaghet för den grekiska hyperaktiva studspellen med för kort linne. Han kunde gärna fått byta plats med Storbritanniens nationalhymnaktiga musikallåt.

Nu återstår det bara att se om Sverige lyckas rösta fram ett välljudande bidrag till nästa år.
Jag menar:
- Vem är förvånad över Malenas 21:e placering?
Stillastående operadisco med ett framförande som snarare ökar kaffesuget än fortsatt TV-tittande vaskar inte fram röster!

Sverige kände sig säkert väldigt duktiga och stolta över att ha röstat fram ett annorlunda bidrag istället för att kallat på hjälp från Charlotte eller ABBA men det handlar inte om att vara annorlunda. Det handlar om att vara bra.

Chockerande va?

De senaste tre åren har det varje gång funnits ett annat bidrag av svenskt ursprung som placerat sig högre än Sverige. Så därför är det nu dags för Christer Björkman att bli ännu mer diktator tycker jag.
Svenska folket är ju uppenbarligen helt oförmögna att rösta fram ett vettigt bidrag!
Jag försäkrar er. I varje Melodifestivals final har det funnits låtar som garanterat skulle ha kommit topp-10.

PS. J a g m å s t e b a r a p å p e k a a t t s ce n e n o c h a r r a n g e m a n g et i M o s k v a var något utav det häftigaste jag sett. All heder åt Putin och gänget.

Etiketter: melodifestivalen, eurovision song contest, malena ernman, musik, humor, tv

Raised on Radio

2009-05-12T17:58:00.009+02:00

Dagens stolpskott står varken Franzén, Ovechkin, Crosby eller Kane för. För att precis som jag, så vet ni att när dessa herrar skjuter, så skjuter de i mål.

(Visst är likheterna oförnekliga?)

Näe, stolpskottet står Elisabet Höglund för. Hon säger sig inte alls tycka om bloggar men verkar vara en av dem största skvallerbloggskonsumenterna jag läst om, hehe! Dessutom: - Enligt hennes egna utsago!
Dessutom tjänar alla blog gare hemskt mycket pengar på oväsentligheter...det vet ni väl?

Hehe...stolpskott kanske är fel beskrivning. Skjuta sig själv i foten, bättre?

Nu till musiken, närmare bestämt:
Eurovision Song Contest.

Även om ni inte är fan utav underhållningsformen så föreslår jag att ni tar er tid och åtminstone kollar in bidragen för att få er ett gott skratt och även ta del av Markus Larssons förträffliga kommentarer som inte lämnar någon oberörd.

Förresten!
Grattis Blackhawks som är i semifinal!
Vi beklagar Sudden.

Dagens musiktips går självfallet till Journey.
Mannen ovan som med slående likhet är bredvid Elisabet Höglund är Neal Schon.
Neal Schon som också är en av grundarna till det fantastiska amerikanska AOR-bandet Journey. Som inte bara har givit oss underbara och odödliga hits som Dont Stop Believing, Stone in Love och Be good to yourself (observera Randy Jackson från American Idol på bas) utan också berikat serier som Family Guy och Scrubs.

Etiketter: Pirate Bay, upphovsrätt, Tomas Norström, Journey, Elisabet Höglund, bloggar, aor, musik, scrubs, rock

A New Level

2009-05-11T10:52:00.008+02:00

Mer intressant post trillar in.
Idag har jag berikats med recensionsmaterial från Slavestate Magazine. Kul värre!
Nu återstår det bara att sålla eliten från efterkälken. Mowahaha!

Näe, nu ska jag inte vara sådan. Men kul kommer det garanterat att bli oavsett kvalitén.

Jag vet att det är mycket sport i bloggen just nu men i ett såndant här regn utav stora sporthändelser kan jag inte låta bli att uppmärksamma saker jag tycker är värda mer strålkastarljus.

Here it comes:

(Är det bara jag eller är inte Bykov en jäkligt stilig herre?)

Ryssland bjöd upp till en fantastisk dans med Kanada härom kvällen. Paret turades om med att leda men till slut höll tingelings röda björnar den mest stabila prestationen. Ganska målfattigt. 2-1. Trots det var matchen grymt intensiv. Bra hockey helt enkelt!
Dock jag måste erkänna att jag fastnade i zappingträsket när Zach Braff och James Lipton berikade Filip & Fredriks annars ganska halvtråkiga Söndagsparty till höga höjder.

Aftonbladet X2 X3 Expre ssen DN

St en so n har skrivit svensk golfhistoria. Zetterberg och Franzén har fått må lsj uk an. Expressens NHL-blogg är mysig. (Inte att jämföra med Bjurmans, men ändå).

Men så till det viktigaste.

(Tom Brady, släng dig i väggen...)

Min trevliga bror Joakim, tillika quarter back i Oskarshamn Dockers, säsongsdebuterade i den svenska amerikanska fotbollens division 2 igår. Det blev en knapp förlust på 12-14 mot Limhamn Griffins. En oförtjänt förlust men likväl ett kraftigt ryt och ställningstagande som entré i serien! Att som ny debutant bjuda upp till kamp på detta vis sätter garanterat spår i hela divisionen.

Go Dockers!

Barometern Nyheterna Bildspel

För att komma i stämning med lite amerikansk fotboll föreslår jag att ni slänger på Hatebreed. Amerikansk hardcore med så fruktansvärt arga metalelement att du garanterat klarar 10 kg extra i bänkpressen. Den energi detta band utstrålar live är utav det mest arga och medryckande jag sett. Enjoy...men se upp för armbågar.

Into the pit!

Myspace Hemsida Hatebreed - This is Now

Etiketter: Oskarshamn Dockers, NFL, amerikansk fotboll, hockey, vm, golf, nhl, slavestate magazine, hatebreed, hardcore

In it for life

2009-05-09T21:05:00.005+02:00

I förrgår tittade min kära tidning Close-Up Magazine in i brevlådan och gjorde mig sällskap under en bra stund i soffan.

När väl den månadsenliga hårdrockstidningen tittar in tenderar jag att försvinna in i dess värld under någon timme eller så. Trots att merparten av artiklarna handlar om band som är föga intressanta tilltalar mig själva idéen med just ett hårdrocksmagasin så mycket att jag läser rubbet ändå. Bara för känslans skull, you know?

Att läsa nyheter på nätet är grymt smidigt och jag älskar möjligheten att kunna få tag på vilken tidning som helst, när som helst. Snacka om vilket privilegium Internet har medfört till oss mediekonsumenter!
Men det är lätt att man blir selektiv, både i sitt intresseområde och i sitt nyhetsintresse. Detta är på sätt och vis bra och dåligt. Visst, jag fördjupar min kunskap inom det jag bryr mig mest om, men samtidigt tappar jag mycket av min allmänbildning och kunskap på det stora hela.

Det är där tidningen kommer in. Den är viktig. Den är äkta.
Den är värd det.

Jag läser i senaste numret Robban Becirovics betryggande och något hoppfulla ledare som handlar om skivor. Ni vet den där plastbiten med musik på som man kan köpa på Ginza eller CDON, som ingen tycker är märkvärdig längre nu när Spotify finns.

Den är märkvärdig. Skivan. Det behövs åtminstone en fysisk visualisering av musiken och inte endast en existens likt ett svävande fenomen. Nu säger jag inte detta som ett försvar för att branschen ska tjäna pengar, utan mer för att skivan är ett tidshistoriskt monument på en musikalisk prestation som förtjänar att visas upp, vart den än är. Då är det bra att den existerar i fysisk form! Ett paket, ett koncept, en snygg framsida, ett utséende, en markering, något som tar plats.

Musiken förtjänar att ta plats.

Jo, jag vet vad ni tänker, IKEA-fanatiker. Utrymme är dyrbart. Skivor är onödiga. Bättre att ha dem i datorn.
Mmm, jag har också en hel del musik i datorn. Jag vet, det kan var händigt.
Men jag har massor utav musik i "verkligheten" också. För att det är inte värdigt att ha dessa skapelser instängda! De måste luftas! Som ett husdjur behöver de luft. Och man ska försöka gå ut med dem lite då och då.

Jag drog mig till minnes när jag var yngre. 1996 tror jag bestämt att det var. 10 år var jag, då jag såg Alice Cooper på TV. På TV-shop.

Han gjorde reklam för en skivsamling som hette typ The A-Z Rock Box eller något liknande. (Kommer ni ihåg det?)
Men kan ni tänka er det idag?
Jag finner tanken oerhört underhållande och mysig. TV-shop anställer Alice Cooper för att presentera massor musikvideosnuttar i en säkert 30 minuter lång reklam. För en skivsamling! Hehe!

Den där TV-shopreklamen betydde världen för mig då. Jag kunde se den om och om igen. Det var en introduktionsport till så oerhört mycket ny musik för mig.
Ni måste förstå, vid det laget bestod min värld av Guns n Roses, Bryan Adams, Nirvana och Bon Jovi. Detta var en religiös upplevelse.

Jag vet inte om jag är gammalmodig eller bara nostalgisk men jag får en viss oro om att mycket av tidens charm går bort när vi gömmer för mycket av oss själva i digitaliseringen. När inget syns längre. Om allt ska handla om endast det nödvändiga... Som en slags minimalism fast med ett ultramedvetande.

Som att ta bort sminket från Kiss innan de ens hade börjat.

Etiketter: Robban Becirovic, Close-Up magazine, alice cooper, cd, musik, upphovsrätt, tv-shop, tidning, digitalisering

The Wall

2009-05-08T22:47:00.005+02:00

Nähe. Det gick inget vidare. Det tog stopp.

Likt en stor nattklubbsvakt stod kanadickerna framför sin målvakt och enkelt puttade bort varje liten svensk som försökte smita igenom. Det tog nästan hela matchen innan någon svensk lyckades komma emellan. Alltså ungefär då vakten börjar tumma på insläppet för att klubben snart stänger. Vid den tiden man lika gärna kan låta några småttingar få gå in och köpa något i baren för att känna sig lite bra.

Aftonbladet Expressen DN SVD

Visst, Tre kronor hade bra drag i början av matchen men sedan var det uppenbart att Kanada var laget med drivet och dominansen.
Alla kanadensare såg till slut ut som om de vägde minst 10 kg mer än varje svensk som höll en position mot någon av dem. 10 kg muskler. Och lyckades dessutom röra sig ännu snabbare trots sina 10 kg extra muskler. Damn.

Det blir en grym final.

Nu skulle man eventuellt kunna stanna uppe för att se Washington - Pittsburgh. Vore fint, men mina ögonlock har redan börjat svika mig tyvärr. Får bli en genomgång av ESPN imorgon och ett referat av herr Bjurman.

Förresten, har ni läst att sportdrycker förstör effekten utav träning?
Intressant nog fokuserar alla artiklar på att sportdrycken i samband med träning förstör fettförbränningen. Nog visst förstår jag att många tränar för att bränna fett, men vissa tränar för att få muskler. En del, som mig, skulle gärna till och med behålla fettet jag förbränner när jag tränar.
Därför har jag nu förstått att sportdrycker alltså är kanon för mig! Super!

Aftonbladet Expressen DN SVD

Passande nog vid ett sånt här tillfälle, sent på kvällen, bör man avnjuta en krispig vinylversion utav Pink Floyds The Wall.

En platta med så välsnickrade hits att du kan försjunka i en musikalisk koma så skön och enkelt att du inte ens behöver kemikaliska tillsatser. Om jag ändå hade en vinylspelare och anläggning, värd musiken, skulle jag nu ikväll berika grannarna med brittisk musikkultur.
Om man ändå hade varit på återföreningen under Live 8, 2005!

Njut:

Pink Floyd - Comfortably numb Live 8

Pink Floyd - Another brick in the wall

Bonus

Etiketter: VM, tre kronor, live 8, musik, pink floyd, hockey, kanada

All or nothing

2009-05-08T12:21:00.003+02:00

Ikväll smäller det högt.

Kanada mot Sverige.

Sverige spelade bra mot Tjeckien.
Landslaget har bara blivit bättre ju längre turneringen gått faktiskt. Kan det vara så att det räcker hela vägen?
Det känns som Sverige brukar lacka ur mot ett tufft lag som Kanada. Fysiskt spel tenderar att gå på knock-out mot oss. Sen gnäller vi högljutt i media dagen efter om hur fult eller dåligt de spelade och att de vann på grund av dålig domare eller tur.
Det har säkert varit så någon gång, men även om nordamerikaner spelar något mer fysiskt och kan tjuvknepen, vad är det som hindrar oss från att göra likadant eller åtminstone försöka möta upp detta?
Sverige har lyckats möta upp detta förut men det liksom...spökar i bakhuvudet. Lilla taniga Sverige mot stora buffliga Kanada. Är jag ute och cyklar i rymden med tankarna?

Kom igen nu Sverige, knäck kanadickerna tidigt.
Och framför allt, Huselius...håll i pucken.
Men Weinhandl får gärna fortsätta med sina kanoner och Omark med sina tjusigheter.

Bengt-Åke verkar i alla fall vara på G.

Sen tog jag mig i akt och kollade in den här omtalade tacklingen David Backe gjorde på Julien Spronger.
Jag måste faktiskt få påstå att jag inte uppfattar den riktigt som så ful jag trodde den skulle vara. Den är ju faktiskt mest oturlig. Backe trycker till Spronger och han faller oturligt med huvudet. Nu verkar det dock inte vara riktigt så farligt som det såg ut, turligt nog. Spronger kommer kunna spela hockey igen.

På andra sidan atlanten kan Detroit glädja sig rejält åt att de kontrakterat åsnan Franzén för den närmsta framtiden. Snubben har gått loss rejält i slutspelet. Detroit har utjämnat mot ankorna och kvartsfinalerna kunde inte vara mer spännande om jag får säga det själv. Även om jag gillar en uppstickare som Anaheim väldigt mycket kan jag inte förmå mig att hålla dem före ett så talangfullt "svensklag" som Detroit.

Aftonbladet Expressen X2 DN SVD

Go Red Wings!

För att komplettera detta inlägg med lite music så kom här ytterligare lite tips på musik från NHL-spel! Lyssna och njut på två olika sätt att komponera för två spel inom samma genre!

NHL-99 - Låt 1. NHL-99 - Låt 2. (PC-versionen med Jeff van Dyck)

NHL-2001 - Låt 1. NHL-2001 - Låt 2. (Playstation-versionen)

Etiketter: hockey, vm-2009, vm, nhl, red wings, johan franzén, tv-spel, playstation, metal, musik, techno

Six strings of inner turbulence

2009-05-07T15:08:00.003+02:00

Gitarrister är ett speciellt släkte.
Ofta är de nojjiga perfektionister som överproducerar plattor.
Det är bra. Överproddat ska det vara.

Idag vill jag tipsa alla gitarrister om en fenomenal snubbe som heter Dan Huff. Ni kanske har hört talas om honom som producent eller studiomusiker men killen gjorde ett fantastiskt bra jobb som gitarrist och sångare i AOR-bandet Giant i slutet på 80-talet.

Dan har en vansinnigt bra förmåga att kunna kombinera blues, känsla, melodi och teknik. Att han dessutom har en superb röst, låtskrivartalang och ett musikersinne utav oerhört hög nivå gör honom inte mindre beundransvärd.

Jag fann till min oerhörda glädje dessa YouTube-filmer där Dan pratar och demonstrerar idéer på gitarren i studion. Kolla in och njut! (Ifall någon vet vart jag kan köpa en sådan t-shirt, hör av er!)

Dan Huff on YouTube

Här kommer lite smakprov på bandets musik och videor. Man kan inte säga annat än att det är vansinnigt bra!

Giant - Stay Giant - I'll see you in my dreams Giant - I'm a Believer

Etiketter: Dan Huff, Giant, AOR, gitarr, musik, rock, 80-tal, studiomusiker, producent

Hair

2009-05-06T11:53:00.004+02:00

Det är i såna här stunder ens trovärdighet som långvarig hårdrockslyssnare blir ifrågasatt.
Som fan utav hårdrock och som individ med långt hår förväntas man tycka om en del saker och tycka illa om vissa andra. Det är som en allmän men ändå elitistisk uppfattning om vad som är godkänt att anse vara bra inom musikvärlden.
Per Gessle är inte en av dem.

Jag tycker om Roxette.

I mitt tycke är bandets tre första skivor "Pearls of Passion", "Look Sharp!" och "Joyride" riktigt bra 80-tals pop/rock som i vissa fall är bra nära AOR-världen. Hit efter hit, sjyssta melodier, sköna riff och välljudande produktion om du frågar mig.

Nu ska Marie och Per spela tillsammans igen och kanske skriva ny musik. Personligen så vet jag varken om det är en bra idé eller inte. Anders Nunstedt verkar dock förvånansvärt positiv i sin attityd till återföreningen. Jag har alltid haft en föreställning om att Roxette och Gessle liksom var garanterade sura gliringar i pressen, men jag kan ha haft fel. Tänker mest på Per Bjurman och hans recension av skivan Room Service från 2001.
Per kan musik och han kan NHL, men Roxette är uppenbarligen inte hans starkaste sida.

Även om Roxette kanske inte är det starkaste kortet att spela i musiksammanhang så genererar de onekligen mycket publicitet. Kulturbloggen gör en väsentlig poäng av detta, varken DN eller SVD verkar ha recenserat eller givit Metallica speciellt mycket uppmärksamhet men Roxette hamnar på framsidan till och med.

Medier: Aftonbladet Expressen DN SVD (Observera Per Gessles helfestliga frisyrbyten)

Etiketter: Roxette, Per Gessle, Marie Fredriksson, metallica, Per Bjurman, Anders nunstedt, musik, pop

The Who?

2009-05-05T20:02:00.006+02:00

Jag har inte sett Metallica live.

Det är lite skämmigt, tråkigt och ledsamt faktiskt. Jag känner personligen att jag vill och borde ha sett Metallica vid det här laget. Jag har diggat bandet sedan en väldigt lång tid tillbaka, likt många andra hårdrocksfans, och Metallica har sedan sin "comeback" med St. Anger varit förbi flera gånger här i Norden. Tyvärr har ekonomiska och tidsmässiga problem satt käppar i hjulen medan man sett recensenterna hylla dem gång på gång.

Men samtidigt är jag lite kluven till det här bandets musikaliska karriär. I mitt tycke finns det fyra riktigt bra album med Metallica. Sedan släppte Metallica sitt självbetitlade album 1991, ett album som i min åsikt antagligen är en av dem mest överskattade skivorna i rockbranschen.

Missförstå mig rätt, skivan är bra och jag lyssnar gärna på den. Men den är tokhyllad och mest ansedd som bra utifrån dess försäljningssiffror.
Bandet hade släppt fyra legendariska thrash-album! Självklart skulle den platta som ALLA hårdrocksfans väntade på sälja mycket. Speciellt i ett skifte mellan vinyl och CD.

Sedan tog det ett tag innan bandet släppte plattor igen. 1996 släpptes plattan Load för uppföljas av plattan Re-Load. Två skivor som försäljningsmässigt var godkända affärsidéer, fast inte fantastiska. Komiskt nog fick bandet sig en törn i sidan på grund av sin medvetet nya image. Komiskt nog ses dessa skivor idag som rent av avvikande, trots att de har mer gemensamt med "Black album" än vad "Black album" har med "And justice for all..."

Nu kämpar bandet med att få tillbaka förtroendet från fansen och även om jag inte har hört hela nya plattan så känns den något krystad. Jag menar eftersmaken från St. Anger lurar runt hörnet fortfarande och även om många intygar att bandet har lyckats skriva en bra platta, måste jag erkänna att om jag gick på en konsert skulle jag bara vilja höra gamla låtar.

Även om jag är tveksam inför snubbarnas känsla inför riffandet idag så verkar de åtminstone vara på riktigt bra humör och spela med sann glädje, gamla som nya låtar.

Här har ni recensioner och bildreportage från gårdagens maffiga afton.

Aftonbladet Expressen DN SVD

Etiketter: Metallica, Black Album, James Hetfield, musik, konsert, metal, thrash

Oh my god

2009-05-04T16:12:00.010+02:00

För kontrastens skull tänkte jag idag prata om en herre vid namn Neal Morse.
Jag satt och skummade igenom inrikesnyheterna och såg att det varit en festival, typ, eller mer utav ett möte, kanske man kan säga.
Det har tydligen varit Jesusfestival i Stockholm, enligt Expressen, DN och SVD. Något som herr Morse säkerligen med glädje skulle deltagit i.

Japp, herr Morse är till skillnad från det förra inläggets stjärna inte satanist, utan kristen! Men precis som Gaahl är Neal Morse väldigt dedikerad sin tro, inte riktigt på samma sätt så som att han slaktar får eller korsfäster folk, men likt sin satanistiska kollega hyllar han sin herre genom musikens språk.

Neal Morse är en fenomenal sångare och keyboardist. Han har tidigare varit medlem i dem progressiva banden Spock's Beard (Hur coolt är inte det namnet?!) och Transatlantic. Två stycken supergrymma band som bidragit med en hel del godsaker på den progressiva rockmusikens arena. Men personligen tycker jag faktiskt att självaste Neal Morse presterat sitt bästa som soloartist.

Sola Scriptura. Ett album som är tillägnat självaste Martin Luthers liv. Ni vet snubben som i princip grundade den lutherska protestantiska kyrkan, den kyrka som vi faktiskt har här i Sverige. Plattan släpptes 2007 och innehåller fenomenal progressiv metal med musikerna Mike Portnoy (Dream Theater, Transatlantic mm.), Randy George (Ajalon) och Paul Gilbert (Mr. Big & Racer X). Vet ni inte vilka instrument snubbarna lirar...fy på er.
Allmänbildning är vad det är gott folk!
Portnoy - Trummor
George - Bas
Gilbert - Gitarr

Själv var jag inte speciellt insatt i denna mans skapelser innan den här skivan lyckades hitta sin väg fram till mig. Tur nog lyckades jag få skivan gratis då min gamla vän Sabrina Krim och hennes karl rensade bland skivorna i köket och vips, så hade jag fått min första rejäla dos av kristen prog metal!

Plattan kräver dock lite av lyssnaren. Vet ni på förhand att ni inte klarar med något av följande egenskaper kan ni skippa snubbens musikaliska projekt helt och hållet.

- Skivan består av 4 låtar som sammanlagt tickar in på strax över 75 minuter.
- Musiken är experimentell och innehåller bland annat av jazz, sakralitet och långa solon.
- Kristna budskap dyker upp titt som tätt och ger lätt känsla av fromhet.

Sådär ja. Ni som klarade er igenom - Congrats! Börja med dessa länkar:

Myspace Hemsida YouTube

Etiketter: Neal Morse, Spock's Beard, progressive metal, Dream Theater, Mike Portnoy, Paul Gilbert, kristendom, musik

True Tolkien

2009-05-03T14:00:00.008+02:00

Det är inte varje dag mainstreammedia gör vissa musikgenres undergroundscener tjänster. Nu kanske det är att ta i att just Gorgoroth, som jag tänker skriva om idag, skulle vara underground. Det finns betydligt mer obskyra akter som är minst lika konstiga.
Men intet menat att Gorgoroth skulle vara speciellt normala.

(Bandnamnet Gorgoroth är förresten taget från
Sagan om Ringen - fruktansvärt ondskefullt va?)

Aftonbladet har gjort oss det stora nöjet att skriva en liten artikel om Gaahl och hans "förra" band Gorgoroth (som numera går under namnet God Seed). Mannen som har blivit kallad "norges mest hatade man" har alltså förutom att ha frontat sitt smått kontroversiella band också gjort sig skyldig till misshandel och ett otal mindre politiskt korrekta uttalanden.

Faktum är att även DN har upplyst oss om denna man och hans manskap i den här artikeln redan 2007. Även om DN är jätteduktiga och så väldigt kulturellt medvetna så tvivlar jag på att jag skulle funnit artikeln i deras arkiv om den inte hade varit en del av Fredrik Strages Youtubiana - hans lista på historiska rockögonblick.

Men jag blir något förvånad när jag läser andra bloggares upprördhet om detta. Bloggare, SOTN & RFH, som menar att Aftonbladet försöker påskina en falsk exklusivitet. Men självklart vet Aftonbladet om dokumentärens daterade produktion. När en kvällstidning skriver om en gammal dokumentär, som handlar om black metal, som fortfarande kan alstra nyhetsvärde och är ensam om att skriva om det...ja, inte för att vara krass men då kan man nästan benämna det exklusivt! Dessutom är Aftonbladet exklusiv i sitt samarbete med VBS.TV.

Saken är att detta mediala uppmärksammande är bara gynnande för alla svartmetallare. Inte nog med att ni kan anses som skumma, osympatiska och totalt avsaknade utav självdistans, av oss metalfans. Nu kommer ni även göra det av varenda Aftonbladet-Svensson! Ni är nu i klass med Knutby. Snacka om merit.

Mer läsvärt hittar ni här: Aftonbladet
Mer sevärt hittar ni här: Aftonbladet

Här nedan kan ni berika ert musikkunnande med en både informativ och underhållande dokumentär. Dessutom få ta del av ett högst relevant citat från denna ökände frontman, anno 2005 - Gaahl.

VBS.TV - True Norwegian Black Metal

Etiketter: Black metal, musik, Gorgoroth, Gaahl, god seed, VBS, peter beste

Rattatouille

2009-05-01T01:05:00.004+02:00

Idag näg jag skummade igenom dagens SVD blev jag väldigt glatt överraskad då mina ögon fann tips på en viss restaurang i en viss stad.
En stad så vacker och attraktiv att jag själv mycket väl skulle kunna tänka mig att bosätta mig där någon gång i framtiden.

Jag talar självfallet om Paris. Restaurangen är Le Procope.

Ifall ni råkar befinna er i denna magiska stad så gör ett besök på denna restaurang. Den är välbesökt och i det övre skiktet av kvalité, klass och pris. Men tro mig.
Det är värt det!

Jag kommer aldrig glömma den resan jag och Viki gjorde dit. En sådan egensnickrad sight-seeing tour kunde omöjligt ha blivit bättre, vi såg allt men ändå en bråkdel av den stora staden. Hade tid för njutning såväl som lugn. Visst förekom det viss fotvärk och några skavsår men vem känner av det när man vandrar längs Champs-Élysées eller har Louvre framför sig?

När ändå Frankrike avhandlas, så här något skevt mellan pirater och hockeyspelare, tycker jag att ett musiktips utav beroendeframkallande grad är på sin plats!

Adagio.

Här ovan är omslaget till denna franska progressiva metalorkesters senaste skapelse: Adagio - Archangels in Black.
Även om jag inte har haft möjlighet att lyssna in plattan i sin helhet kan jag utifrån dem smakprov jag fått ta del av, avkunna ett vansinnigt högt betyg! Gruppen fortsätter att utforska dem mer mörka tongångarna i ett progressivt ramverk med många neoklassiska influenser. Att den vokala insatsen inte bara präglas utav ett makalöst sångregister utan dessutom kryddar med skrik/growl gör bara musiken ännu större i sitt musikaliska spektrum. När gruppen på förra plattan blev av med den fantastiska sångaren David Readman var jag tveksam till gruppens höga kvalitets fortlevnad men jag är överbevisad. Jag har redan glömt bort honom!

Adagio - Fear Circus

Jag skulle kunna göra en akademisk uppsats genom att analysera den musikaliska kompetens gruppens medlemmar besitter så därför tänker jag strax sätta punkt för den här texten.

Hemsida MySpace

Etiketter: Adagio, progressive metal, musik, hårdrock, metal, frankrike, paris, gitarr, symphony x

New York City Serenade

2009-04-29T23:34:00.006+02:00

Jag såg inte matchen.
Men det lär ha varit helt otroligt underhållande att se.
Sverige - USA menar jag.
6 - 5

Sverige vände med ett underläge på 2 - 5 till 6 - 5. Det är häftigt. Det är värt att upprepas!
Fast jag har på något sätt lyckats förtränga och glömma bort landskamperna nu när NHL-slutspelet är i full gång och när dessutom Rangers blev utslagna.
Det är en kombination av dessa två händelser som får mig att fundera kring dagens tankar om hockeyn.

Att denna vändning är superb är som sagt ingen tvekan om, det är en helomvändning i spelet som kräver att hela laget samlar fokus upp till en oerhört hög nivå. Detta visar ju tydligt att Sveriges lag har den offensiva spets som behövs för att ta sig fram i landskamperna! Däremot så visar resultatet inte något vidare bekvämt defensivt- eller målvaktsspel.
I traditionell anda blir det enorma hyllningar efter en sån här match. Självklart.

Aftonbladet Expressen DN SVD

Jag vill inte vara någon glädjedödare men jag känner dock ganska stark oro. Sverige behöver förstärkningar och visst, det är på ingång. Gärna backar! Men hur kommer det gå i målet?
Jag förstår Henrik Lundqvist om han inte är på humör att åka hit och spela VM. New York Rangers har alldeles nyss åkt ut från slutspelet efter en fantastisk start med 3 - 1 i matcher. Att sedan se Washington köra över laget i två raka, och som grädden på moset, få uppleva en fjärde kanonmatch sluta i förlust...
Näe, då är man inte på bra humör. Speciellt när man har varit en nyckelspelare i ett annars ganska mediokert lag. Jag lider med dig Henke, som Rangers-fan och hockeyentusiast, att dessutom åka ut mot en rival som Washington är extra förargligt.

Aftonbladet Expressen DN SVD

Så jag förstår varför Bengt-Åke inte riktigt räknar med Lundqvist. Han känner till läget, han vet hur spelare fungerar. Han har ju jobbet han har av en anledning. Men om han fick välja utan någon som helst bakgrund så självfallet skulle Lundqvist bli första spelaren uttagen till laget!

Aftonbladet Expressen DN SVD

Krönika i Expressen

Ek, Gustavsson har chans att bli bra, grym, kanske till och med första målvakt. I VM - 2009. Men etta. Nja...
Det kan endast finnas en kung. Och den kungen vet vi vem det är.

Henke. Jag föreslår att du drar igång lite Springsteen och Billy Joel! Självfallet är du redan på plats på jordens Metropol men stämningsfull musik som ackompanjerar gatornas klanger är aldrig fel!

Etiketter: Rangers, NHL, VM, hockey, Bruce Springsteen, Billy Joel, New York, Sverige, USA, Henrik Lundqvist

God Bless America!

2009-04-26T10:54:00.006+02:00

Det är bara att beklaga.

(Utan dig Viki skulle jag aldrig ha såna här Paint-kunskaper!)

Rangers spelar som skräp och blir utklassade av Capitals. 4-0. Dessutom tror jag inte att New Yorks pojkar lyckades få in mer en ett skott på mål per period. Vad hände?
Självklart är det svårt att avgöra en sista match. Utan tvekan, speciellt mot Washington, det har man sett förut. Men måste de spela som om det vore ett helt annat lag? Utan någon form av organisation, hunger eller stabilitet? Matcherna innan var väl inga fullträffar, utan även de förlitade sig en aning mycket på Lundqvists förmåga - som självklart inte är omänsklig!

Näe. Get a grip Rangers!

På andra ställen kan vi åtminstone se intressanta utvecklingar som att Carolina och San Jose hänger kvar i sin fight mot respektive New Jersey och Anaheim. Även om jag tror att NJ tar Carolina är det mer osäkert mellan hajarna och ankorna. Pingivinerna i Pittsburgh piskade till Philadelphia rejält och Chicago borde kunna avsluta sin fight med Calgary. Cool.

På tal om hockey. Kom över ett superbt soundtrack på YouTube nyligen. Nämligen - NHL 97 till PC.

Wow. Talk about metal. 8 låtar i Rammstein/Front Line Assembly-svängig riffanda! Jeff van Dyck heter kompositören.
Check this out: NHL 97 - Soundtrack

Gillar du en fenomenala öppningen på NHL 97 till SNES (Super Nintendo Entertainment System) kolla in den här länken och njut av fantomnivåer på nostalgimätaren! (Lägg märke till den oerhört sköna musiken som ljuder precis innan matchen i matchmenyn.)

NHL 97 - Öppning på SNES

När jag ändå talar om amerikansk sport så kan vi tala om amerikansk TV. Jon Stewart - Comedy Channels fenomenala nyhetsankare - har med sitt team gjort ett sjukt kul, sarkastisk reportage om deras republikaners värsta farhåga - Sverige. Se hela på YouTube eller en svensk sammanfattning på Aftonbladet.

Komiskt nog så är ju Sverige mer utav ett social-liberalt land än rakt av socialistiskt. Folk är allt roliga på den där kanalen - Fox News.

För övrigt så kan ni njuta av Berlusconis vackra anlete och kropp i SVD idag!
Något alla måste ha väntat på kan jag tänka mig.

Etiketter: NHL, NHL 97, SNES, Berlusconi, Jon Stewart, Daily Show, Rangers, Fox News, Jeff van Dyck

Waking' up the Neighbours!

2009-04-23T16:53:00.004+02:00

För några dagar sedan när jag skulle ta mig hemmåt från akademiska Uppsala till barndomstrakterna i uranberikade Oskarshamn lyckades jag med något oerhört klantigt.

Jag låste ut mig från lägenheten precis innan jag skulle åka iväg.

Det var tänkt så att jag skulle åka ca. 11:00, hade planer på att se min broders första amerikanska fotbollsträningsmatch i Nyköping vid 13. När den matchen väl hade blivit avslutad skulle jag fortsätta mot den stad jag titulerade hemvist mina första 20 år.
Men så blev det ju inte.

Istället anlände jag inte förrän runt klockan 23.
Det innebar att jag väntade i trappuppgången till lägenheten i ca. 5 timmar på att vice värden skulle komma hem och låsa upp åt mig.
5 timmar är lång tid.

Men faktum är att dessa timmar gick förvånansvärt fort. Tack vare dessa oerhört snälla och trevliga grannar blev jag bland annat erbjuden fika, böcker, diskussioner, parkeringspengar, telefonsamtal och umgänge! Tack!
(Uppenbarligen är en utelåsning det bästa man kan göra för att öka grannsämja. Kom ihåg det Aschberg!)

Tur nog hade jag med min telefon i fickan vilket resulterade i långväga pottsamtal med Viki från andra sidan jorden, ändrade planer för min bror och senarelagd middag för mor.

Denna incident fick mig att tänka på låten Home is where the heart is med Firehouse.

Ett oerhört bra band som släppte sin debut 1990 och skrev fantastiska melodiska rocklåtar. Även om bandet idag inte är riktigt lika intressant ur mitt tycke så är också deras andra platta superb! Lite tyngre, lite mer mogen och fantastiskt proddad.

Den här låten får mig att tänka på en viss person som ligger och lapar sol dagarna in och ut just nu. Dessutom är videon en sådan skön turnévideo som man önskar att man själv var med i.

Ta det försiktigt på surfbrädan darling! ;)

Firehouse - When I look into your eyes

Etiketter: Firehouse, grannsämja, robert aschberg, aor, musik, klantighet

Land of Sunshine

2009-04-20T00:30:00.000+02:00

God morgon folk!

Nu är det så att jag inte har bloggat på några dagar. Om det nu är så att jag råkar faktiskt ha några som läser den här bloggen så beklagar jag om det har varit tomt. Nu är det så att jag antagligen inte skriver för någon anmärkningsvärd publik, så i och för sig kvittar det! Men hur som helst så hade jag tänkt att kompensera några dagars uteblivna blogginspiration med att slänga upp några sammanfattande tips och tankar om den senaste tidens händelser i musik, media och annat pyssel.

För övrigt så slänger jag iväg en kort hälsning till min käresta Viki som har övergivit mig till förmån för solbrännan och palmerna på Bali. Det är sånt man helt enkelt försöker förtränga när natten i Oskarshamn, Småland, bjuder på 0-gradig stämning. Kram darling! Älskar dig!

Nu ska morgonen invigas med lite peppande music!
För att fullfölja den röda tråden och löpa linan ut så bjuder jag idag på dem tyska thrash-legendarerna Sodom!

Låten är från superalbumet M-16 som släpptes 2001. Videoklippet nedan är dock liveklipp, men inte tackar man nej till att se gubbarnas patenterade tungung?

Sodom - Napalm in the Morning

Utan dessa snubbar i mina och Fiddes hörlurar under gymnasiet, kan jag intyga om att vårt band, Jihad, inte hade kommit till sin rätt i dess metalinriktning. Stor inspirationskälla.
Marlon Brandos ande liksom svävar med Martin Sheens odödliga prestation.

Apocalypse Now.

Etiketter: Sodom, Bali, apocalypse now, martin sheen, marlon brando, thrash, metal, musik

El

2009-04-16T22:17:00.000+02:00

Jag tipsar alla om att kolla in Deathstars i sommar!

Idag fick jag en trevlig tillbakablick om detta gängs karriär. Hoppade in på SRFs (Sweden Rock Festival) forum och tittade till vad som diskuterades och såg att Deathstars var uppe som ämne. Anledningen till att jag började läsa var att jag för någon månad sedan läste en superb artikel, en väldigt djup sådan faktiskt, om snubbarna i Close-Up Magazine. (Close-Up Magazine som för övrigt är Sveriges mest välskrivna metal-/rocktidning.)

Den här artikeln fick upp mitt intresse för bandet igen. Anledningen till att jag säger igen är för jag kom ihåg att jag faktiskt köpte bandets första singel när den kom ut i butiker 2002. (Shit, det var ett tag sedan!) Köpte den i Kalmar för 20 spänn på en skivrunda med Elis efter ett Esoteria-rep om jag inte missminner mig.
Bandet drog till sig min uppmärksamhet först för att Ole Öhman och Emil Nödtveidt spelade med dem. Ole Öhman, tidigare trummis i Dissection, Emil Nödtveidt tidigare basist i Dissection och även bror till Jon (som ni kan läsa om i det föregående inlägget).

Nu fick jag upp ögonen för bandet igen då jag hörde den sjukt grymma låten Virtue to Vice som är från plattan Termination Bliss. Jag har bara hört singeln från 2002, Virtue to Vice och den senaste singeln, men jag har bra känningar om att det blir ett bra inköp. Läs bara vad recensenterna säger om senaste skivan, Night Electric Night:

Aftonbladet Expressen DN SVD

Musiken kräver en lyssnare som gillar mörka spöklika syntvibbar, gothiska melodier och industriellt hårda gitarrer med maskinaktiga trummor. Lite Rammstein, lite Front Line Assembly, lite Marilyn Manson...mmm, you get the picture. Men det coola är att det här bandet kan dra till sig popsnören utav den mer alternativa skolan, mycket tack vare deras omåttligt smittsamma refränger.

Första singeln från Night Electric Night:

Death Dies Hard

Mycket roligare grejer än svensson-metal á la In Flames.

Etiketter: Deathstars, Rammstein, Marilyn Manson, Front Line Assembly, musik, metal, industri, synt, Close-Up Magazine

Individual Thought Patterns

2009-04-14T20:58:00.000+02:00

Det är lite skrämmande ibland det här med musik.
Musiker från olika håll och kanter skapar fantastisk musik. Rena konstverk.
Många är drogmissbrukare, andra elaka, vissa galna och en del rent av mordiska.

Phil Spector. Mannen som proddat storheter som Beatles, Cher, Ronettes och Leonard Cohen har blivit dömd för mordet på skådespelerskan Lana Clarkson som skedde 2003. En snubbe som i producering- och mixningskretsar är en legend för sitt bidrag till 60-talets "Wall of sound".
Varenda tidning har skrivit om det och visst ser han lite skum ut?
Aftonbladet Expressen DN SVD

Han är inte ensam med att vara mordisk. Kolla bara in norges black metal-scen på 90-talet.
Øystein "Euronymous" Aarseth från Mayhem blev knivmördad 93 av sin bandkamrat Varg "Count Grishnack" Vikernes. Varg Vikernes döms till fängelse, inte bara för mordet utan också för kyrkbränning.
Bård G. "Faust" Eithun mest känd från Emperor dömdes för knivmord på en man 92. Dömdes till fängelse.
Sverige har också haft sin skara av mordiska musiker.
Jon Nödtveidt, gitarrist och sångare i bandet Dissection blev dömd för medhjälp till mord 97. 2006 efter några år i frihet begick han självmord. Expressen Aftonbladet DN 1. DN 2.

Det här är några få exempel. Att jag just valt dessa är främst för att de ligger nära till tanken då det faktiskt hänt i Norge och Sverige. Jag utger mig inte för att berätta hela historien bakom dessa händelser med den här texten. Vill ni läsa mer om dem så kör en google. Det räcker med artistnamnen. Hela böcker, dokumentärer och reportage har gjorts om dessa händelser.

Den fråga jag ställer mig är:
Hur påverkar dessa händelser den musik dessa individer skapat?

Jag måste erkänna att jag beundrar både Dissection och Emperor väldigt högt på ett musikaliskt plan. Mayhem har en otrolig status inom sin genre, black metal, men jag har inte riktigt fastnat för deras musik. Fast jag måste ändå påpeka att jag förstår den massa som ser storheten i musiken.
Ska man skilja det musikaliska från det personliga? Trots att i många fall överlappar dessa varandra. I många fall kan man se band utvecklas och att vissa medlemmar har försvunnit pga. såna här händelser. Ska man då döma ut ett helt band för att en medlem är ute på avvikande vägar vad gäller verklighetsuppfattning?

Jag tycker nog inte det. När man skapar musik så är det ett konstverk, en sfär som inte är direkt i anslutning till det verkliga. Skulle det vara så att den var i direkt anslutning, ja, då skulle verkligen dödsmetallen jag pratade om i några inlägg sedan vara farlig. Men så är det ju inte.
Jag skulle personligen aldrig lyssna på något som faktiskt uppmanar och nyttjar musiken som ett redskap för att göra illa människor. Även om mycket metalmusik är hatisk i sin bemärkelse så har jag nog aldrig mött någon som menat sin lyrik bokstavligen utan istället symboliskt.

Nazistisk musik till exempel, uppmanar och referar till händelser som skett i det verkliga. Händelser som nazister vill se igen. Något jag aldrig skulle kunna eller vilja lyssna på eller stödja.
Satanistisk musik, oftast, referar mest till bibliska händelser och dessutom glorifierar visionära bilder i text som inte är verklighetsförankrade.

Skulle man godta parallellen mellan musikens sfär och verkligheten så kan man lika gärna godta alla vansinniga anklagelser rockartister fått genom åren. När myndigheter och föreningar försökt sig på att klandra bland annat Marilyn Manson, Judas Priest, Ozzy Osbourne och Rammstein m.fl. för att direkt ha påverkat människor till mord.

Näe, människan är en konstig sak, det är mycket vi inte vet om oss själva.
Men att vi kan skapa bra musik, det vet vi.

Etiketter: Mord, Phil Spector, black metal, satanism, hat, musik

Vem tänder stjärnorna?

2009-04-13T20:50:00.000+02:00

'Cause tonight I’m gonna take you higher-oh
Can you feel the heat is on? (1.)
Yeah tonight I’m gonna take you higher
‘Til the end of time (2.)

Take a chance on the edge of life
Keep trading passion for glory (3.)
You’re coming on like a hurricane (4.)
With no surrender in sight

Play the game moving straight ahead
It will cut you like a knife (5.)
I will give you the sky
Baby its now or never

‘Cause tonight I’m gonna take you higher-oh
Can you feel the heat is on?
Yeah tonight I’m gonna take you higher
'Til the end of time

Running free like a ball of dust (6.)
I’m living day by day
Just take my hand, run away with me
We can dance the night away (7.)

Somewhere out on the borderline (8.)
We’ll try to make ends meet
I will give you the sky
Baby it’s now or never

‘Cause tonight I’m gonna take you higher-oh
Can you feel the heat is on?
Yeah tonight I’m gonna take you higher
‘Til the end of time

Oh yeah

Runaway with me, it’s now or never (9.)
Runaway, we’ll do it together
I would give you the sky
Baby its now or never

‘Cause tonight I’m gonna take you higher-oh
Can you feel the heat is on?
Yeah tonight I’m gonna take you higher
‘Til the end of time
‘Cause tonight I’m gonna take you higher-oh
Can you feel the heat is on?
Yeah tonight I’m gonna take you higher
‘Til the end of time
(’Til the end of time)
‘Til the end of time

Den här låten hörde jag idag på radion i bilen. Den är svängig. Det är Star Pilots.
Drog mig till minnes att den blev anklagad för plagiat under melodifestivalen.
Att endast EN låt blir anklagad för plagiat i melodifestivalen är ju ganska humoristiskt men faktum är att den här låten, trots sina likheter, inte är ett plagiat. Det är en hyllning till 80-talet.

Ja...jag vet. Någon måste tycka att jag är tjatig jä*el som bara babblar om det där årtiondet när folk hade axelvaddar, permanent, pastellfärger och byxor uppe vid naveln. Men visst raderna i låten är slitna i popsammanhang och jag vet att flera av fraserna kan placeras i andra låtar men jag undrar verkligen om detta är en slump ändå?

1. The Heat is on - Glenn Frey
2. ‘Til the end - Toto
3. Eye of the Tiger - Survivor
4. Rock you like a Hurricane - Scorpions
5. Cuts like a knife - Bryan Adams
6. Might Wings - Cheap Trick
7. Dance the Night Away - Van Halen
8. Mountain of Love - Foreigner
9. Runaway - Bon Jovi

Det finns flera referenser i texten till andra rocklåtar från 80-talet men jag kommer inte riktigt på vilka det kan vara. Aja, det här får vara för nu. Hur som helst, kul grej om det stämmer.
Cred från min sida i alla fall.

Lyssna här:

Star Pilots - Higher

Läs här:

Aftonbladet 1. & 2.

Expressen 1. & 2.


Etiketter: Star Pilots, melodifestivalen, plagiat, higher

Ice baby Ice

2009-04-12T21:31:00.000+02:00

Snart är grundserien i NHL slut och slutspelet smyger runt hörnet. Det som återstår nu är att bestämma om vilka som möter vilka i åttondelsfinalerna. Jag kan direkt konstatera att mina Rangers inte hade den lättaste valet.
Washington eller Boston.
Capitals eller Bruins.
Pest eller Kolera?

Ni kan läsa mer om det både i Aftonbladet och Expressen.

Nu blev det Washington. Kan bara hoppas på det bästa men tyvärr tror jag inte att vi kommer få se New York få vara med så värst länge i det här slutspelet. Washington har inte varit i slutspel på 4 år och nu är de ett av de absolut bästa lagen i hela NHL med Ovechkin, Bäckström, Fedorov, Kozlov, Nylander, Semin...listan är lång. Laget är så sjuuuuukt talangfullt. Aja. Jag kommer ändå hålla på Kung Henrik & Co. fram tills slutet.

Ser förresten precis nu hur de röda vingarna får pisk av indianerna. Coolt. Även om matchen i sig inte betyder något är det ändå kul att äntligen den här säsongen se ett hungrigt Chicago!

Detroit är vansinnigt tända på sina svenskar! Både Zäta och Åsnan! På livstid! Detroit - Little Sweden. Läs mer om hur NHL trasslar sig i riskfyllda kontrakt med långa tidsperioder i Aftonbladet, DN och SVD.

Här på SVD kan du läsa bra om allt inför starten på slutspelet. Många kandidater aspirerar för att ta bucklan! Även om Sundin är positiv tror jag inte på Canucks som vinnaren.

Näe, jag tror på dessa snubbar:

SAN JOSE SHARKS

Det är dags för Stanley Cup trofén att resa västerut!
Joe Thornton is the man for the job - Helt enkelt!

Så här ser en sann hjälte ut: Joe - The Shark - Thornton

Nu när jag manglat hockeysnack ett tag så slappna av med lite hederlig tysk Heavy Metal!
Kan ni gissa vad?
Inte så svårt kanske...
Idag bjuder jag på lite hårdrock från 1982.
Restless and Wild hette plattan.
Udo heter sångaren.
Accept heter bandet.

Fast as a Shark heter låten.

(Kom ihåg, detta var innan Metallica hade släppt Kill ém all)

Etiketter: NHL, Red wings, sharks, blackhawks, canucks, sundin, accept, thrash

Resurrection through Carnage

2009-04-11T15:15:00.000+02:00

Upplyftande uppdatering!
Äggen är inte bara nyttigare utan också riktigt klimatsmarta!
Dessutom kan vi enligt Aftonbladet äta hur mycket vi vill av dem!
DN hävdar till och med att de skulle vara den mest klimatvänliga proteinkällan i våra affärer.

Jag personligen är lite tveksamt inställd till hela den här överanalysen utav vad som är klimatsmart och vad som är ekologiskt. Jag menar, självklart är det viktigt att ta hand om vår omgivning. Självklart är det viktigt att värna om bra kvalité på maten. Självklart är det viktigt att värna om våra lokala delikatesser.
Men dessa begrepp är snart så urholkade att lika gärna hela Euroshoppers varukatalog kan börja stämpla sina grejer som ekologiska. Det verkar som att det mer och mer ligger i betraktarens öga att avgöra vad som är ekologiskt och vad som inte är det. Helt underbart och ovetenskapligt.
Men jag hoppas att det reder sig, för jag tycker att grundtanken med ekologiskt käk är ju självklart en god och välgörande tanke. Å andra sidan, det säger många om kommunismen också...men men, nu ska vi inte vara såna!

Men kära publik, vässa era ögon!
Jag har en lösning på det här med ekologiska proteinkällor!

Varför nyttjar vi inte vårt rättsystem till dess max? Om vi införde dödsstraff kunde vi mala ner alla dödsdömda fångar och sedan torka deras kött till proteinpulver!
Jag menar, tänk till, då skulle vi till och med få nytta utav dessa hemska människor efter deras död. Fångarna skulle till och med känna sig delaktiga och bli glada över att få fylla ett syfte för sina medmänniskor på andra sidan muren.

När vi ändå diskuterar dessa framtidsgynnande åtgärderna så tycker jag att ni borde ta och slänga på lite musik. Närmare bestämt.

Death Metal.

Cannibal Corpse, Floridas stoltheter, har ganska nyligen släppt ett nytt vansinnigt lovande album - Evisceration Plague.

Gänget har sysslat med sin dödsmetal sedan 1988 och släppte sitt första album, Eaten back to life, 1990. För att vara ett dödsmetalband så har deras karriär gått spikrakt uppåt sedans första albumet. Gillar du teknisk, extrem, våldsam och snabb metal så kan du inte ha undgått detta gäng.
Ifall du har det - Skämmes påre.

Läs bums denna recension och din tidigare tvekan om att undersöka dessa herrars fenomenala mangel borde vara som bortsprängd. Endast Aftonbladet verkar ha haft vett nog att recensera detta gäng.

Ifall du har läst hela mitt inlägg ända ner hit och fortfarande har ett leende på läpparna och vill höra mer utav detta gängs metal: Kolla in nedanstående länkar.

OBS: Fråga dig först - Är du känslig för blinkande och blodiga musikvideor?

Cannibal Corpse - Make them Suffer MySpace Hemsida

Etiketter: Cannibal corpse, ekologiskt, klimatsmart, death metal, ägg

Food for the gods

2009-04-10T16:34:00.000+02:00

Mat är ofta väldigt gott.
Just därför har det också skrivits en del låtar om mat.
Jag till exempel tycker om omeletter.
Omeletter är gjorda på ägg.
Gissa om jag blev glad när läste i SVD att äggen i Sveriges butiker har blivit nyttigare!

Ett ägg

Helt fantastiskt!

På tal om denna råvara som våra superba höns så magiskt tillgodoser oss med vill jag berika er läsare med ett fantastiskt musiktips. Ett tips som är så värdefullt att jag betvivlar att jag någonsin mer framöver i bloggen kommer kunna toppa detta tips. För om man inte är bekant med Kaliforniens Mr. Bungle, så har man en makalös resa framför sig.

Jag tänker inte ta mig an en recension av detta gängs mirakulöst galna och befängt grymma debutskiva i det här blogginlägget. Istället vill jag ge en försmak av bandet i detta inläggs mattema. Eventuellt skulle man faktiskt kunna göra ett inlägg om varje låt bandet snickrat ihop men det kan bli långtradigt. Klippet är från den legendariska rockklubben Club Lingerie i Los Angeles och kvalitén är förvånansvärt bra!

Mr. Bungle - Egg (Live at Club Lingerie - Los Angeles)

När jag ändå är inne på Mike Pattons (sångaren i Mr. Bungle) musikaliska projekt måste jag delge informationen från SVD och Expressen om att hans legendariska rockband Faith no More spelar på Peace & Love Festival i Borlänge 22-27 juni.

Med en besvikelse utav omätliga mått måste jag tyvärr konstatera att jag inte kan bevittna deras gig. Så ifall du kan se dem - SE DEM!

Etiketter: Mr. Bungle, Mike Patton, Faith no More, ägg, club lingerie, festival

The Mighty Ducks

2009-04-09T11:36:00.000+02:00

Gud vad kaffe är gott!
Jag skulle vilja bada i ett hav av kaffebönor.
Likt Joakim von Anka ("ooooaaakim" - som Bubba uttryckte sig) dyka från en trampolin i valfri Disneyfierad färg, ner i ett gyllenbrunt och aromatiskt täcke av mina värdefulla kaffebönor.

Hmm....kanske inte lät så charmigt vid närmare eftertanke. Hur som helst, till och med Joakim fick ju oss att tro att det var möjligt att bada i pengar. Bokstavligen.
Jag gillade Duck Tales. Gillar det fortfarande. Ibland får både Viky och jag Duck Tales-abstinens och hyr några filmer med ankfamiljen för ett tecknat maraton.

Om ni inte visste det så finns faktiskt Duck Tales som TV-spel. Flera faktiskt. Men det enda som är primät mest värt att lira är Duck Tales till NES (=Nintendo Entertainment System för er okunniga).

Spelet är så oerhört charmigt att man inte vill att det ska ta slut. Det är något visst med att själv få vara en i ankfamiljen.... Sen kan man inte undgå att älska den superba 8-bitars musiken som sätter spår i ens musikaliska sinnen för resten utav livet.

Duck Tales

Det finns många olika remixer utav TV-spelsmusik på nätet, många som är lyssningsvärda och många som är totalt ointressanta. Här är en som är åtmistone lite omgjord och ganska söt.

Moon Theme

Etiketter: Duck Tales, kaffe, 8-bitars, NES, Joakim von Anka

Feel the Heat

2009-04-08T22:32:00.000+02:00

Japp.
Jag tänkte nämligen komplettera min blogg med en liten redogörelse och recension utav just bandet H.e.a.ts debut. Med tanke på att Upplands-Väsbysnubbarna säkerligen kommer dyka upp fler gånger i den här bloggen så kan jag lika gärna göra lite reklam för killarnas platta.

Killarna i Heat är frustrerande unga för att vara så talangfulla och framgångsrika som de är. 2008 släppte gänget sin självbetitlade debut som fick stort genomslag i musiksverige och belönades med fantastisk kritik i alla dagstidningar och musikpress.

Skivan är verkligen något jag personligen väntat på. Inte bara för att den placerar sig i en bortglömd genre som förlorat oförtjänt mycket medieutrymme utan för att den verkligen är en grym skiva. Melodierna är så välsnickrade och pricksäkra att inte ens ett alternativt popsnöre som avgudar självdestruktiv akustisk tonkonst kan låta bli att le eller digga med.

Det är inte bara bra komponerat utan det är också riktigt bra musiker vilket är något som annars kan vara bristfälligt inom genren. Störst genomslag får den fenomenala sångaren Kenny Leckremo. Sanna mina ord när jag säger att även totalt tondöva musikaliskt ointresserade skulle erkänna Kenny som en sångare som ligger högt över den genomsnittliga rocksångaren.

Plattans sound för en tillbaka till neonmönstrade och pastellfärgade dagar utan att framstå som speciellt daterat. Killarna visar på så sätt upp en stor respekt för sina äldre kollegor från California genom att snarare inspireras än att sno.

Bästa spåren: "Late night lady", "Keep on Dreaming" och "Follow me"

Hemsida & MySpace

Etiketter: H.e.a.t, recension, kenny leckremo

En gång till! En gång till!

2009-04-08T16:38:00.001+02:00

Folk säger att saker går i cykler.

Ni vet, saker återanvänds och återkommer i en ny omarbetad variant efter ett visst antal år. Ett väl dokumenterat fenomen som syns oerhört tydligt i musik- och modebranschen (inte för att jag förstår den här säsongens harembyxor...men ändå - trender = cykler).

Men nu tänkte jag inte främst på musikbranschen som jag oftast skriver om i den här bloggen utan filmbranschen. Närmare bestämt, vårt älskade, plastic fantastic - Hollywood.
I DN publicerades det en artikel idag som tar upp filmprojekt som är på g och i förhandlingar för att spelas in.

Håll i era hattar.
Det är inte precis några nytänkande vägar manusförfattarna traskar på. Här snackar vi branschen som går i långlivade träskor och galonstövlar snarare än säsongsburna Lacoste eller Guccis.

Ghostbusters, Karate Kid, RoboCop, Footloose m.fl. är projekt som alla är att vänta på biografer inom dem närmsta åren. Och till viss del så är det väl ändå okej för min del.
Jag menar, 80-talet får man klart återanvända lite nu, det är dags för folk att inse vilken guldålder det var rent underhållningsmässigt. One liner-paradisets decennium är ett arkiv för stort att bara ignorera.
Men läser man längre ner i herr Henrik Anderssons förnämliga artikel, rapporterar han om att både Men in Black och Tomb Raider planeras att göras i nya tappningar. UTAN stjärnskådisarna Will Smith och Angelina Jolie...?

Hmm... recession i manusland?
Ska vi redan re-makea 90-talet? Det duggar en viss känsla av.... torka? Karaktärerna är ju utan tvekan fortfarande skådis-/karaktärsbundna i folks sinnen. Men men, jag kommer säkerligen se en del utav dem bara för nyfikenhetens skull.
Västimperialistisk mediekonsumerande slav som jag är.

Ska jag ändå traska på om hur fantastiskt 80-talet är/var så måste jag också pusha för mina svenska favoriter H.e.a.t som hänger i Aftonbladet och tydligen softade i Babbens soffa.
Coolt är bara förnamnet.
Det coola är inte Babben, även om hon är ganska cool. Det coola är att dessa m****af*****s ska gigga med Whitesnake och Deep Purple.

Inte för att jag är avundssjuk eller så...men. Tänk om.... bara om... om antingen Rivers eller Dalone (sött med artistnamn) stukar handleden?

Etiketter: Ghostbusters, remake, Hollywood, H.e.a.t, 80-tal, film

Smells like...grunge?

2009-04-06T18:11:00.001+02:00

Per Bjurman är en riktig jäkel.
Stationerad New York-korrespondent som bloggar frenetiskt om Rangers. Lyx.
Är tydligen ute och cruisar California. Ser på hockey i San Jose, gamblar i Las Vegas, kollar in bossen och....håll i er - jobbar.

(Så här glad blir man på Springsteen-konserter!)

WTF!

Säger man då och bränner upp sin kursbok om demokratiseringsprocesser.

Fick nyligen höra lite uppdateringar om en gammal gymnasiepolares musikaliska framgångar. Musik på Gameboy. Tobbe ljudingenjör nu också så han lär väl pilla på alla maskiner som kan alstra ljud han kommer över. Är ni intresserade av musik som för tankarna till glada toner och up-tempo synt med 8-bitars Nintendo-vibbar, så för all del hoppa in på hans MySpace och digga loss: Nordloef

Jag döljer inte i den här bloggen precis att jag har en fascination för 80-talets glammiga och välproddade melodiska hårdrock. Med ett sådant intresse skulle man lätt kunna ta mig för en grungehatare vilket är helt fel. Visst, jag älskar inte grunge, mycket av genren är superkvalificerat skräp men musik går i trender och att Nirvana, Pearl Jam, Alice in Chains, Soundgarden m. fl. kom upp på agendan i början utav 90-talet gjorde säkerligen bara gott för musiklandskapet. Mycket av vad de har gjort är grymt bra. För att man märker också idag vilka som tagit intryck både av den pop-kulturella 80-talsrocken och grungen.

Band som Nickelback, Hinder, Foo Fighters och Creed blir ibland titulerade postgrunge. En genre som jag inte har så mycket problem med förutom det att grungen i sig var väldigt annorlunda från vad den är som postgrunge.
Visst. Den stereotypiska rösten och det sköna gitarrgunget brukar vara där men egentligen. Lyssnar man på äldre grunge-grejer så märker man att musiken var så grymt mycket mer hård och experimentell att prefixet post nästan känns för tunt. Snarare får jag känslan att man borde ge 80-talets rockkultur mer credd för postgrungen än just grungen. Pop-soundet är mer genomgående där och även imagen.

Kolla bara in Hinder, de har fattat det där med image och en originell sångare. Raspigare än så kan det knappast bli.

Etiketter: Per Bjurman, Nordloef, postgrunge, Hinder, gameboy

Flower Power

2009-04-01T14:58:00.001+02:00

Det växer i rabatterna!

Har länge tyckt att just rabatt är ett roligt ord. Samma ord för stället där planterade växter växer och kupongen man använder i affären... Mmm. Vem var funtad nog att komma på en sådan kombination?

Det är vår ute och solen skiner. Sådant väder kan bara göra en glad! Just därför tänkte jag hylla en riktigt bortglömd platta. En platta som många garanterat inte hört men skulle rata relativt fort om de såg den i skivhyllan (i och för sig, snart finns inga skivhyllar kvar) bara för att artisten kanske inte är just artist främst.

Don Johnson

1986 spelade snubben in en platta som hette Heartbeat. Oväntat nog så kom en film 1987 som också hette Heartbeat. Gissa med vem i huvudrollen? Snacka marknadsföring.
Skivan är som helhet kanske inte något man skulle hänga längst ut i granen men däremot är den något som utan tvekan platsar att få ligga och ruva med Piff & Puff. Nu ska jag inte dra julgransliknelsen för långt då snön ÄNTLIGEN dragit sig undan. Den här plattan ger snarare vibbar av ett soligt California, även om Miami också fungerar då Don känns mer hemma i den miljön.
Några låtar är grymma, några är mediokra och ett fåtal kan man hoppa över. Jag, som er självutnämnde musikguru, har valt ut de låtar som är njutbara över nätet. (Plattan är ganska svåråtkomlig idag.)

Heartbeat

Titelspåret är en traditionell mid-tempo 80-talsrocklåt. Neongrön gitarr och ett Dweezil Zappa solo kan inte bli fel. Lägg till en höjning också så får du en bra overall-look.

Can't take your memory

Ballad med bara piano och The Man Don. Så stillsamt och så vackert. Tårarna flödar... nästan.

Voice on a hotline

Altsaxofon öppnar låten... Behövs det säga något mer? Världsklass.

Lyssna och njut!

Etiketter: Don Johnson, Miami Vice, Vår, sol, Zappa

Mutter

2009-03-31T17:48:00.001+02:00

Ja, så heter faktiskt en av mina favoritskivor att träna till. Mutter, som betyder mamma, som jag också brukar kalla min mamma. Är det tredje studioalbumet från dem tyska industrimetal/rockarna i Rammstein. Räknar man med den fantastiska live-plattan Live aus Berlin så är det fjärde skivan. Vilket fantastiskt mattegeni jag är. Jag blir bländad av min egen kunskap. Den live-skivan finns också som DVD vilken jag rekommenderar starkt. Jag lovar er, ni har inte sett en mer magnifik, skruvad och spektakulär scenshow.

Hur som helst. Det är en av mina favoritskivor, ja, till och med favoritgrupper att ha i lurarna när jag gymmar. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag läste den här artikeln:
Norran.se

Inte för att fenomenet är något nytt eller något speciellt generellt. Självfallet är musik i samband med träning extremt subjektivt. Men ändå, me like it. Förutom Rammstein vill jag slå ett slag för det fenomenala soundtracket till Rocky IV.
Många tänker säkert: "Fy fan...cheesy 80-tals rock pumpandes amerikansk propaganda...".
Jag tänker: "Fy fan vad gutt! Cheesy 80-tals rock pumpandes amerikansk propaganda!"

Fler borde tänka som mig. Är alltså slutklämmen.

Kontentan - musiken är sjukt bra. Även om den är 80-tals proddad och känns daterad så är den fenomenal i gymmet. (Den finns som re-mastrad, för den kräsne.) Jag lovar att gjorde man en stor studie i detta ämne skulle man kunna finna värdeord och likt cinematiska händelseförlopp i musiken som visar ökad prestationsförmåga.
Kalla det placebo eller inspiration...det fungerar i alla fall.

Ser ni den här musikvideon och inte blir inspirerade till träning...ja...då...då vet i fan om inte hoppet är ute.
Rocky IV - Training Montage

Kompositören Vince DiCola ska ha stor respekt han har gjort många fler teman till filmmusik. Testa en googling!

Ikväll spöar Chicago Montreal. Sådeså.
Dessutom är vår King Henry på NHL.coms framsida. Tre stjärnor har han fått och hamnat på video bredvid legenden Brodeur. Go Rangers...

Etiketter:New York Rangers, Rocky IV, Rammstein, Träning, NHL

Bond and gone

2009-03-29T20:27:00.001+02:00

Sitter och bläddrar lite i senaste GQ här hemma i Ektorps famn. För övrigt är det nog snart dags att tvätta soffan. Min bror Jocke hälsar på snart och hans DNA har av någon anledning inte berikats med det immunförsvar som vi flesta har mot hundhår. Stackarn.
Sanering.

Anyway. GQ. Amerikanska förstås. Inget annat skräp.
Justin Timberlake på framsidan. Utan hatt!?

Herr Timberlake medverkar som en av dem 10 mest stiliga gentlemännen i hela Förenta Staterna. Komiskt nog verkar snubben inte ha några planer på att släppa någon musik på ett tag då han själv är nöjd med att producera och pyssla. För det är väl det han gör? Pysslar lite här och där, medverkar på ett hörn och lyckas ändå medverka överallt.

Min tjej Viky och jag lyckades med att under bara 30 minuters slötittande på VH1 pricka in tre videor med snubben. Rihanna - Rehab, T.I. - Dead and Gone och Madonna - 4 Minutes. Workoholic? Säger allt.

Kolla in hans kläder William Rast också.
Coola T-shirts.

I samma nummer av GQ läser jag om Slash, Joan Jett, Henry Rollins, Black Flag och Dick Dale. Dessutom reportage om skivsamlarkulturer med skivomslagsanalyser som tar upp olika definitioner utav extrem metal.
Vad är detta? Har rocken fått ett uppsving i mainstream-media som jag missat?
Visst, ingen kan väl ha undgått H.E.A.Ts framgångar här i Sverige, men ändå, glammig 80-tals rock i AOR-svid i redan glittiga melodifestivalen är inte så uppséendeväckande. Hur som helst så är det jäkligt coolt. Ingen blir gladare än jag!

På tal om inget annat, såg just Quantum of Solace.
Precis som med Casino Royale. Mycket snack, liten verkstad. Tyvärr ganska medioker film. Fyllde upp någorlunda underhållning i 1½ timma.

Som grädden på moset (Gud vad det låter illa.) förlust för Rangers med 3 - 4 mot pingvinerna...slutspelet är på en tunn lina nu.
VH1 Rocks är bortom räddning. Nu blir det ESPN istället.

Etiketter: Slash, GQ, Justin Timberlake, H.E.A.T, Bond, Rangers

Soundchecks är inte kul

2009-03-27T22:35:00.001+01:00

Nej.
Det är de inte.
Vare sig för ljudtekniker eller musiker. Men framför allt så är de inte kul för oss som lyssnar.

Nya Sweden Rock Magazine damp ner i brevinkastet idag. Något av det första man gjorde var att flickvännen och jag lyssnade igenom skivan som kom med tidningsnumret (också kallad soundcheck). Alltid en liten trevlig tradition och överraskning sådär en gång i månaden. Men inte för att vara en grinig ung gubbe men ännu en gång så slår det mig hur få band som faktiskt är bra.

Om det inte är något man har hört alldeles nyligen eller för några år sedan som lät exakt likadant så är det helt enkelt fruktansvärt dåligt eller ointressant. Må det vara så att det just är högoddsarna som slåss hårdast om att få komma med på dessa gratisskivor men det var väldigt länge sedan jag ens orkade lyssna igenom en hel.

Jag älskar musik och är vansinnigt mån om att ha öppna sinnen för olika genrer och band men att lyssna på blandskivor med nya band kan ibland vara som att vara på konsert.
Precis under soundcheck.

Det är sådant tillfälle som när man bara väntar på att ljudteknikern ska bli färdig. Väntar på att volymen och mixningen ska bli jämn och fin. Väntar på att det braiga bandet man kommit dit för ska gå ut på scen och börja spela. I vissa fall kan det bandet också vara en besvikelse vilket är ett riktigt antiklimax. Men, nu ska vi inte vara så pessimistiska. Ofta får man faktiskt valuta för pengarna.

Även så blev det på den här soundchecken.

Derek Sherinian.

Dream Theater, Kiss, Alice Cooper, Yngwie Malmsteen, Billy Idol, Planet X...etc.

Är några av de projekt som snubben varit involverad i. Att han dessutom är polare med Rusty Cooley, Zakk Wylde och Tony Macalpine höjer hans status enormt.

Kort och gott - Han levererar.

Ett smakprov

Förresten - P.S. I love you är en superbra film - Se den!

Nu ska jag tillbaks till min cognac.

Etiketter: derek sherinian, p.s. i love you, soundcheck, sweden rock magazine

We are NOT a cover band, we're a TRIBUTE band!

2009-03-26T22:30:00.001+01:00

Så talar en hårfager Mark Wahlberg i den redan nästan kultförklarade musikfilmen Rock Star.

Filmen bygger löst på Tim "Ripper" Owens resa in i Judas Priest då deras legendariska sångare Rob Halford lämnade bandet efter den sjukt grymma plattan Painkiller som släpptes 1990. Tyvärr gick det åt pipsvängen för britterna när herr Halford lämnade gänget, inte så konstigt kanske men sen löste sig ju allt igen när Halford kom tillbaka. Folk betalade mer för att se honom ensam än att se gamla Judas Priest-killarna.

Det är det dagens lilla fundering handlar om.
Vad, hur och när definieras ett band för att vara det band, bandet utgör sig för att vara?

Känn på den ni alla kvasifilosofer och greker.

Ta festivalen Sweden Rock Festival som exempel. Den festivalen har i princip profilerat sig att vara just den festivalen där alla re-union gäng kan vara säkra att spela inför en full publik på. Jag säger inte att det är något dåligt, nej nej. Jag älskar festivalen, tycker den är helfestlig och älskar merparten re-union gäng som spelat där.

Deep Purple spelar utan Ritchie Blackmore. Thin Lizzy utan Phil Lynnot, Queen utan Freddie Mercury, Uriah Heep utan Ken Hensley, Lynyrd Skynyrd utan Ronnie Van Zant, Pink Floyd utan Roger Waters, Skid Row utan Sebastian Bach, Journey utan Steve Perry...

Iron Maiden har spelat utan Bruce Dickinson, Judas Priest utan Rob Halford, Mötley Crüe utan Vince Neil, Van Halen utan David Lee Roth etc...

Whitesnake är ett band med en medlem egentligen. David Coverdal har friskt bytt ut medlemmar kontinuerligt sedan bandets begynnelse på 70-talet.

Listan kan göras lång. Vad är det då som avgör när ett band slutar vara intressant eller inte äkta och börjar göra covers på sig själva? Nyckelmedlemmar kan uppenbarligen lämna bandet, till och med sångare, Journey och Thin Lizzy är fortfarande aktiva. Konstigt kanske en del kan säga, men vad är det egentligen som skulle hindra ett gäng som hängt med varandra i över 10-20-30 år att fortsätta utan en medlem?

Nej, det är inte vi att döma egentligen. Hur mycket bra musik vi än har fått ta del av och vilken makt fansen än har så har fansen inte skit med att göra vad bandmedlemmarna gör faktiskt. Man kan prata om värdighet längs olika bands karriärer och kvalitén på musiken, det är en faktor att granska men man ska vara försiktigt med att moralisera.

Oavsett om banden skriver ny musik eller inte, oavsett om alla originalmedlemmar är med eller inte, oavsett om ersättarna är 20 eller 50....

Ni fans.
Njut. Ta det lugnt.

Vem gör bandet illa?

Om ni var 50 och era närmsta vänner sedan 30 år tillbaka ville åka ut på rockturné. Skulle ni inte då ta chansen trots att du inte kan spela lika snabbt/högt/lågt/hårt som för 20 år sedan?

Jo.

Se Rock Star och le lite. Det är lika mycket humor som seriositet.

Mark Wahlberg är cool.

Steel Dragon live i Hollywood

Peace out...

Etiketter: musik, rock star, mark wahlberg, re-union, sweden rock festival

This one goes to eleven

2009-03-25T22:08:00.001+01:00

Hårdrocken har alltid blivit parodiserad. Även om det är möjligt att parodisera i princip vad som helst så är det något extra speciellt härligt och elakt när man väljer ut en subkultur likt hårdrock att driva med.
Men jag tänker faktiskt inte driva med någon eller gå igenom Spinal Tap, citat efter citat, i det här blogginlägget.

Näe.

Jag kommer att hylla hårdrockare. Men tro inte att jag tänker sända ut någon slags allmän hyllning till alla jeansvästdyrkande flintprydda headbangers. Nej. I sann elitistisk satanisk anda, vill jag hylla två tjocknackade norrmän för deras oerhörda drift för konsten.

Norge är ett nordligt land, likt resten av skandinavien befinner sig Norge en bra bit upp på jordgloben. Jag blir själv faktiskt chockad varje gång jag ser Sverige där uppe bredvid. (Men jag är råkass på geografi också.) Ett nordligt land förutsätter ett kallt klimat, något jag tror vi alla snart har fått nog av men som vi ändå på något sätt orkar att stå ut med. Vintern är helt enkelt fasligt lång. Man fryser, hostar, snorar, halkar, slår sig, blaskar, svettas och fryser igen. You get the point - Jag tycker inte om vintern. Men grejen är den att vintern är tuff.

Den är metal.

När jag nämner Norge i en musikblogg så tänker inte jag på glad hurtig popmusik. Jag tänker på arg, djävulsdyrkande och superduper über-true Black metal. Dessa två herrar som jag så djupt beundrar spelar just (föga förvånande) denna Black metal och är inga mindre än Demonaz (Harald Nævdal) och Abbath (Olve Eikemo). Som ni förstår så heter dessa norska gutter inte så där på riktigt, men ge killarna cred åtminstone för att de försöker tuffa till sina norska alias.

(Tro mig. Det här är en ganska bra bild på herrarna. Testa en googling.)

Dessa två hårdhudade herrar spelade i gruppen Immortal. Immortal som idag har återuppstått sedan några år tillbaka spelar idag utan Demonaz då han tragiskt nog fick så pass allvarliga problem med sina leder att han inte kunde spela gitarr längre. Hur som helst så hade Immortal under 1995 en riktig höjdartid. Till sin platta Battles in the North spelade gänget in två videor varav den ena spelades in utomhus, på ett berg, ute i naturen, mitt i vintern!

Immortal - Blashyrkh (Mighty Ravendark)

Ovanstående video är ett stycke musikvideokonst. Men framför allt så är det en uppvisning i en obeveklig trotsan mot vinterns fruktansvärda minusgrader.
Se dessa herrar ta sig genom sten och skog, genom berg och snö, klädda i läder, nitar och...
Ja, inte mycket mer.

Etiketter: black metal, vinter, humor, spinal tap

Att vara eller inte vara långhårig

2009-03-24T20:36:00.001+01:00

Första ämnet jag kommer beröra i den här bloggen går i ytlighetens namn. Det handlar om hårdrockare och deras relation till sitt hår. Jag bär själv på denna högst aktade information och erfarenhet då jag titulerat mig hårdrockare vid några tillfällen och råkar ha min frisyr i en något längre längd.

(Observera håret nu. För övrigt är detta gruppen Nitro som spelade ganska kass söndershreddad 80-tals hårdrock.)

Sammy Hagar. Arenarockare, underhållare, solo-artist, musikalisk mångsysslare och dessutom en av de två Van Halen-sångare som varit uppskattade, besitter en mäkta genetik som givit honom ett makalöst hårsvall. Sammy var nämligen en av de få på 80-talet som inte behövde permanenta sig. Bara det ensamt är värt beundran, för att gissa om dem alla andra killarna var avundsjuka! Stå och fjolla sig med rullar i håret medan man spelar gitarr är inte macho.

Sammy went natural.

1988 släppte Van Halen albumet 5150 där hiten Why Can't this be Love är med. När man kollar på livevideor från den turnén kan man klart urskilja en skillnad på Sammys hårsvall i början utav turnén och i slutet av turnén. Eller man kan åtminstone gissa vilket som är början och vilket som är slutet.

På det här första klippet kan ni se starten på turnén. Sammys hår är relativt kort men signifikant burrigt.

Van Halen - Why Can't this be Love (Tidigt)

Detta klipp utspelar sig något längre fram på turnén, troligen ganska mycket längre fram. Sammys hår har växt till sig, blivit långt och burrigheten är där.

Van Halen - Why Can't this be Love (Senare)

Så då återstår frågan. Vilket låter bäst?
Jag menar, låten är ju klockren hur som helst men ändå, håret gör ju skillnad.
Eller vad sägs?

Etiketter: van halen, sammy hagar, hår, 80-tal

Opening act

2009-03-24T19:31:00.000+01:00

God Afton nyfikna bloggsmygtittare!

Jag kommer inte att utge mig vara någon pretentiös intellektuell supermänniska här i den här bloggen. Det jag kommer göra är att skriva om bra musik (säkert en hel del dålig också) och informera om vad ni bör anse vara bra respektive dåligt. Det är helt enkelt syftet med bloggen. Sen kan jag lova er att det säkerligen kommer skrivas om en massor med (o)väsentligheter vid sidan om musiken, som med all säkerhet kommer berika er läsare.

Ni får ursäkta om min blogg inte är vidare snygg eller användarvänlig än så länge men tro mig, det kommer uppdateras friskt.

Enjoy the noise!

Etiketter: musik, blogg